Toffs bok av Kalle Dixelius

Stockholmsdystopi på Gotland. För det var nämligen på öjn jag var och firade semester med familjen när jag läste Toffs bok. Egentligen är titeln något längre: Toffs bok med kommentarer av Muham Bentson. Då det var några veckor sedan jag var på Gotland ligger min bok hemma hos min mamma för tillfället. Men jag vet att jag kände mig ganska upprörd över att andra tyckt att boken inte var speciellt bra. De klankade ner på språket och menade att de låneord som Toffs använder inte verkade realistiska i den framtid där boken utspelar sig. Jag kan hålla med om att boken är lite halvdant skrivet – men det är ju själv poängen med det skivna, i det här fallet.

Toff bor nämligen i ett framtida Stockholm där ingen får läsa böcker. Människorna som bor i Stockholm lever bland ruiner av våra dagars byggnader. Det knegas dagarna i ända för att få ihop till en liten ranson mat, som är lönen för kneget. Stockholm är indelat i olika zoner där människorna lever och många har inte varit utanför dessa zoner. Toff själv bor i Hornstull och förflyttar sig inte mycket längre än mellan Tantolunden och Långholmen.

Hur som helst. Det här med läsningen av böcker är speciellt. Genom alla tider har de med maktposition använt sig av det skrivna ordets vara eller icke varande, för att stävja sina undersåtar. Det är detta som händer i Toffs Stockholm. Böcker som hittas bland rasmassorna bland gamla hus skall omedelbart lämnas in till dem som har makten, som samlar böckerna i ett stort bibliotek. Såklart ska de ha all kunskap om det förflutna, men medborgarna ska inte veta någonting. Det är ju lättast så. För kunskap är farligt. Ibland bränns böckerna på bokbål – allt för att hålla kunskapen borta från Toffs och hans gelikar.

Så en dag får Toffs ett infall. Han hittar penna och papper. Papper som egentligen används endast som bränsle. Och han börjar trevande att skriva. Om sig själv och sitt liv. En tjej han är kär i, om sitt arbete och samhället han lever i. Han vet att det han gör, skrivandet, är förbjudet och att han riskerar sitt liv genom att skriva. Men han fortsätter, enträget.

Genom en slump får han möjlighet att läsa en bok. Boken heter Om en pojke och skrevs av Nick Hornby i en dåtid som är mycket olik Toffs egen. I boken får Toff möta elektricitet, människor som kan gå och handla kläder, äta mat och lyssna på musik dagarna i ända. De har även något som Toff är bergsäker på är dikt och båg, nämligen flygplan. Det finns ju ingen möjlighet att människan skulle kunna flyga, tänker Toffs.

I Toffs möte med Om en pojke börjar hans syn på den verklighet han lever i samt hans syn på framtiden att förändras. Han börjar ifrågasätta sin livssituation. I sällskap med några likasinnade ger sig Toffs ut på en resa, söderut genom Sverige. Det talas om en plats söderut, där människor lever på ett helt annat sätt än i Toffs Stockholm. Han vill dit och han vill förändra framtiden, frågan är bara om det är möjligt?

De sista två raderna i boken sveper bort marken under fötterna på mig. Jag känner mig yr och undrar vad det är jag har läst. Läs Toffs bok från första till sista sidan och smygtitta inte på de sista raderna. Detta är en bok att fundera över länge. En bok som passar mycket bra att läsa för exempelvis högstadie- och gymnasieelever i historia, samhälle eller svenska. Om samhällskritik, historieskrivning och varför det skrivna ordet är så viktigt. Vems berättelse är det vi läser, egentligen?

Toffs bok rekommenderas varmt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s