Zafón fängslar, ännu en gång …

IMG_6489

Har precis läst ut Zafóns Himlens fånge. Kunde inte bli mer nöjd med årets andra utlästa bok. Det är omöjligt att inte längta till nästa gång jag ska få läsa Zafón och helst då hans berättelser om personerna kring bokhandeln Sempere & Söner.

Himlens fånge är det Fermíns historia läsaren får veta mera om. Vi tas tillbaka till vidriga, men dock väldigt fängslande, fängelseförhållanden i 1930-talets Spanien. Barcelona, som jag vill resa till varje gång jag läser Zafón, har väl aldrig framställts så mörkt och korrupt och samtidigt så oemotståndligt.

Zafóns språk är som vanligt en fröjd att läsa och med Fermíns rappa käft och utläggningar roar texten också, många gånger.

Vi hjälptes åt att montera krubban och ställa upp figurerna. Fermín bidrog motvilligt, gjorde sura miner och hittade på alla möjliga ursäkter för att visa vad han tyckte om projektet.
– Herr Sempere, inte för att vara oförskämd, men det där Jesusbarnet är tre gånger större än sin styvfar och får nästan inte plats i vaggan.
– Det gör inget. De mindre var slutsålda.
– Ja, jag tycker då att han bredvid jungfrun mer liknar en sådan där överviktig japansk brottare med briljantininsmort hår och kalsonger som sitter inklämda i springan.
– De kallas sumobrottare, sa jag.
– Ja, det är dem jag menar, instämde Fermín.
Pappa suckade och skadade på huvudet.

Nu undrar jag mest över när nästa bok, av Zafón, ges ut på svenska. Behöver jag vänta länge? Eller hinner jag kanske lära mig spanska innan dess? Jag undrar hur det skulle vara att kunna få läsa Zafón på originalspråk. Till Elisabeth Helms, som översatt Himlens fånge, säger jag: Tack för översättningen, det flyter som ett rinnande vatten eller kanske ska jag säga: som en dans.

Orkestern hade slutat spela och de dansande vek undan för att lämna plats för henne. Han tog hennes händer. Lamporna på La Paloma släcktes en efter en och i mörkret tändes en strålkastare som kastade en ring av töcknigt ljus runt parets fötter. Alla drog sig undan och orkestern slog långsamt an takten i den sorgsnaste bolero som någonsin komponerats. Han lade armen om hennes midja. De älskande i det Barcelona som aldrig skulle komma tillbaka dansade tätt tillsammans för sista gången, fjärran allt annat, med ögon bara för varandra. När musiken tonade bort kysste han henne på munnen, och med tårarna rinnande över ansiktet smekte hon hans kind och gick långsamt mot utgången utan att säga adjö till någon.

Till sist, vad skulle jag inte göra för att få vandra i De bortglömda böckernas gravkammare. Den platsen, tillsammans med Hogwarts, borde väl ligga högst upp på platser att besöka, tänker jag ;) (Och så Narnia med då såklart och Perelandra).

Vilken litterär plats besöker du helst, om du får välja?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s