– Nej, läs ett kapitel till! Eller två till!

Jag känner mig tvungen att dela med mig av klassens entusiasm inför boken Eddie 12 och hon som heter Elsa/Elsa 12 och han som heter Eddie. Vi började läsa den i förra veckan Skärmavbild 2013-04-27 kl. 09.57.33och varken jag eller ungarna vill egentligen sluta läsa när vi väl börjat, för boken är så himla bra.

Upplägget är speciellt, något som titeln antyder. Det här är en ”två i en”-bok, ungefär som Clerasils 2 in 1 ;) Du kan välja att läsa berättelsen från Eddies perspektiv eller från Elsas perspektiv, beroende på från vilket håll du börjar läsa. Då vi i klassen inte skulle behöva välja singlade jag bok (istället för slant) om det. Jag kastade upp den spinnande boken i luften och lät den dunsa ner på en bänk och voilá: omslaget med Eddie som huvudkaraktär hamnade uppåt och där började vi alltså. (Boken mår bra efter den roterande flygturen, för er som undrar).Skärmavbild 2013-04-27 kl. 09.57.13

Hittills har vi fått reda på att Eddie är en tuffing i skolan, som skolkar en hel den. Hemma tar han däremot stort ansvar för sin lillebror då familjeförhållandena präglas av missbruk och därav också frånvarande vuxna. Eddie får köpa en mobil av en kompis. Två problem infinner sig i och med detta ”köp”: Eddie måste under kort tid, på något sätt, få ihop pengar till köpet och tar då till metoder som innebär att han bryter mot lagen. Han vet att mobiltelefonen är stulen och det som komplicerar det hela än mer är att den verkar tillhöra Elsa, en ny tjej som börjat i Eddies klass.

Hur Eddie ska lyckas lösa det hela är vi väldigt spända på att få veta. Det ska också bli intressant att få ta del av Elsas perspektiv i allt detta. Är hennes tillvaro raka motsatsen till Eddies? Har hon märkt att det är han som har hennes mobil? Hur är det att vara ny i klassen? Och, hur lyckas man behålla spänningen att vilja läsa vidare om Elsa när vi väl fått ett slut på historien genom Eddie? Detta och mycket mer frågar vi oss under läsningens gång.

kapitlen är korta, mellan två till fem sidor, går det väldigt snabbt att läsa boken. Vilket gör den till en perfekt bok att läsa högt i klassen. Ungarna vill höra mer (och jag också) så det är svårt att sätta stopp efter att vi bestämt att vi endast ska läsa tre kapitel exempelvis. Hur som, snart är det måndag och vi kan återigen få ta del av Eddies kamp mot klockan i jakten på pengarna. Ska ha klara det? Eller blir det stryk istället?

Jag läser boken i en årskurs fem, men tycker nog att den passar från fyran och uppåt. Jag tycker ju att den är bra, så säkerligen gör äldre elever och även andra vuxna det också, så: läs!

När småflickor förvandlas till odjur

Tre flickor träffas av en slump en het sommardag 1986, några timmar senare är en av dem död och de två andra anklagas för mord. Tjugofem år senare lever de två, som i media blev ökända som ”odjuren”, under skyddade identiteter och är strikt förbjudna från att ha någon som helst kontakt med varandra, vilket de är fullt införstådda med. Men ödet vill annorlunda och då flera mord inträffar i staden där en av dem lever och arbetar korsas deras vägar igen. För att skydda sig själva och sina familjer från att trasas sönder av det hemska i det förflutna måste de samarbeta, men det verkar som någon är dem på spåren …

IMG_7185

Onda flickor är en riktig bladvändare. Hade jag fått välja hade jag läst den i ett svep, från början till slut utan paus. Istället fick jag ta tillfället i akt att läsa på tunnelbanan till och från jobbet vilket medförde att jag nästan glömde att kliva av tåget vid ett tillfälle. Det är ett gott betyg, tycker jag, när man är så fast i bokens handling att man totalt glömmer tid och rum och inte störs det minsta i en fullsatt tunnelbanevagn med mobilsnackande och musiklyssnande medpassagerare.

Hade jag kunnat gå och läsa samtidigt, till och från tunnelbanan, hade jag säkerligen gjort det, men då jag befarar att jag då skulle kliva rakt ut i den trafikerade gatan lät jag läsandet hållas på halster till jag placerat mig i trygghet hemma i soffan. Där avnjöts sedan de sista 100 sidorna av berättelsen med stigande puls och ångest inför det kommande slutet. ”Hoppas det blir ett lyckligt slut, för inte kan väl huvudkaraktärerna dö på slutet? Jo, I A Game of Thrones dör de ju hela tiden, så visst kan en författare välja att ta livet av huvudpersonerna … Typiskt. Hoppas de inte dör.” Ungefär så gick tankarna under de sista skälvande sidorna. Hur det gick? Det får du läsa själv.

Vad gör boken bra?

Bokens upplägg: att omväxlande läsa om dåtid och nutid. I vissa kapitel får läsaren i tillbakablickar reda på händelseförloppet under morddagen 1986 och i andra kapitel ta del av det som händer i karaktärernas liv i nuet, tjugofem år senare.

Berättarperspektivet ändras beroende på om det är dåtiden eller nutiden man läser om. I dåtiden är berättarperspektivet i första person presens, vilket gör att man är mitt i handlingen på ett annat sätt. I nutiden är berättarperspektivet i tredje person, vilket ger lite mer distans men samtidigt möjlighet att få veta så mycket mer om flera karaktärer samtidigt. Vad de tänker och vad de gör, vilket innebär att jag som läsare kommer många av karaktärerna nära inpå livet, vilket gör att jag känner både empati och avsmak för de olika personerna.

Då berättelserna handlar om mord, både det gamla som utspelades 1986 och de nya i nutiden, finns det såklart en radda misstänkta karaktärer som man som läsare vill sätta dit. Även om jag trodde mig veta vem som begått brotten, gjorde nya omständigheter i handlingen att jag vacklade i min övertygelse, vilket är bra. Det får inte vara för uppenbart vem som är skyldig, då är det inte lika roligt att läsa. Det är kul att själv få vara detektiv.

Till sist, den eviga frågan om människans natur: Finns det människor som är alltigenom goda eller onda? Är allt antingen svart eller vitt?

Det är vad vi är nu: inte ”de misstänkta”, inte ”barnen som sitter i förvar”. Vi är tjejerna som dödade Chloe. Vi är självaste Satan nu.
Magill kastar en blick över axeln för att kolla om någon av hennes överordnade hör på. Sedan sänker hon rösten.
”Jävligt rätt åt dig, ditt lilla odjur”, väser hon. ”Om jag fick bestämma så skulle vi återinföra dödsstraffet.”

I Onda flickor får vi reda på vad som kan hända i gråzonen. Marwood visar att livet är mer komplext och mer skrämmande än två ytterligheter.

Skriver Alex Marwood (som för övrigt pseudonym för Serena Mackesy) fler kriminalromaner tänker jag definitivt läsa dem.

Recensionexemplar från Modernista.

Se på Stockholm med andra ögon

Det är helg, solen står högt på en klarblå himmel och termometern visar plusgrader. Vad passar då bättre än att flanera omkring i Stockholm och titta på allt som du kanske rusar förbi under stressiga arbetsdagar?

IMG_7137Thomas Halling och Kenneth Andersson presenterar i boken i Stockholm med öppna ögon en annorlunda huvudstad mot den vi kanske är van att se. Eller, speciellt annorlunda är den inte, men med intressanta fakta i ett lättillgängligt format (vilket kanske är att vänta då åldersrekommendationen är 3-6 år på Bokus) blir även det mest vardagliga spännande och intressant. Så ta med dig småfisen, om du har någon där hemma annars får du väl låna någon, eller lägg helt enkelt beslag på boken och ge dig ut i Stockholm och titta, titta titta! Det är underbart att traska omkring i finvädret och se på omgivningarna, men med lite rolig kuriosa kring det man tittar på blir det ändå snäppet bättre.

IMG_7139IMG_7140IMG_7141IMG_7142IMG_7143IMG_7138Vi kanske ses! ;)

I Fantasi(e)n finns det inga gränser

Vilken bok jag helst av allt skulle vilja läsa?

Den här.

Skärmavbild 2013-04-20 kl. 13.21.43Varför?
Ser du bilden här under?
Bra.
Därför :)

the_neverending_story_2011_by_m2mazzara-d494m9vBildkälla: m2mazzara

Tänk att få skapa historien under läsningen gång, skrämmande men samtidigt fantastiskt.

I Fantasi(e)n finns det inga gränser. 

Vilken bok skulle du helst av allt vilja läsa?

Det är nu det börjar

Det här måste nog vara den bästa ungdomsboken jag läser i år!
Ja, jag vågar säga det så här tidigt på våren och med en stor del av läsåret framför mig.

IMG_7044

”Vad gör livet värt att leva?”
Du stirrar på den svarta skärmsläckaren.
”Jag vet inte. De där stunderna då man är fullkomligt lycklig.”
Du talar med en mörkare röst nu, nästan ett helt annat tonläge.
”Men de är alldeles för korta. Det är alldeles för få lyckostunder i jämförelse med de mörka. Jag menar alla de långa perioderna mellan de lyckliga stunderna. Det är helt enkelt inte värt det.”


”Det är nu det börjar”
skrev min två år äldre kompis Sussi till mig när jag tog studenten. Jag tog det som en sanning och en utmaning mitt i allt det läskiga men också förväntansfyllda inför en framtid bortanför skolans trygga, schemalagda dagar. Det kändes som jag kommit ut ur en låda, öppnat en dörr där jag förvarats, och plötsligt stegat ut över tröskeln till en plats där all världens val bredde ut sig framför mig. I alla fall några få ögonblick där på gymnasieskolgården där jag och de andra studenterna viftade med våra studentmössor. Någon dag senare var jag inne i vardagen och satt i kassan i matbutiken och blippade varor det snabbaste jag kunde – för att tävla mot mig och själv och göra vardagen lite roligare.

Det var om mig, men boken jag läst handlar om Ellen och Astrid som går sista året på gymnasiet och smider stora planer inför sommaren då de tar studenten. De ska resa till Barcelona, sitta och njuta av folkvimlet, spela gitarr och bara vara. Vara var som helst, utom just i småstaden Växjö där de just nu är. Var som helst än där.

Det blir ändå inte som de planerat. Under skolårets gång börjar Ellen må dåligt, hennes energifyllda väsen är sig inte längre likt. Hon går med hopsjunkna axlar, blir gradvis tröttare och tystare och omgivningen ser detta men vet inte hur de ska hjälpa. Astrid vill finnas där och berätta för andra men är då samtidigt rädd att förlora sin vän.

Du stannar och ler.
”Allt kommer att bli bättre nu, Astrid. Jag lovar dig.”
Jag vänder mig om och ser på den döda anden borta vid vägkanten. Den ser tillbaka på mig och blinkar med ena ögat …
Tror du va?

Livet lever berg- och dalbana med känslorna; kärlek, rädsla, sorg och ilska vrider sig om varandra i Antiloper och språket är fantastiskt träffande. Strukturen kan kännas aningen förvirrande, kan jag tänka mig, för en lite mer ovan läsare då berättarperspektivet varvas mellan Astrids upplevelser och Ellens upplevelser av det som händer. Läsaren vet i början inte vem som berättar vad och då får man lista ut det genom att se på hur berättaren beskriver sig själv och andra. När jag började läsa boken bläddrade jag fram och tillbaka bland kapitlen för att få koll på vem som var vem och vems berättelse jag läste. Till slut lät jag det bara vara och berättelsen fick flyta på bara som den var och som den ville, då släppte förvirringen och jag kände att jag fick koll på ur vems perspektiv de olika delarna berättades.

När jag började läsa boken förra helgen, var den svår att lägga ifrån sig. Nu har det gått en hel vecka sedan jag läste i den sist, då jobb och studier tagit all tid, men jag kom in i den fort och med bara 100 sidor kvar slukade jag det som var kvar i ett nafs. Boken är indelad i korta kapitel med ganska mycket dialog från och till, ibland får läsaren ta del av personliga brev och meddelanden. Allt detta gör boken snabbläst men inte det minsta ytlig. Tvärtom, jag stannar upp och vilar på orden, läser om och njuter av fina formuleringar.

IMG_7071Jag funderar över hur mitt gymnasiejag hade handlat om jag varit i samma situation som Astrid. Det enda jag behövde bekymra mig om på gymnasiet var: utseendet, kompishänget, kärleken och få det att passa med studier och jobb. Vi var obekymrade på det viset att vi alla mådde bra och tog livet med den klyschiga ”klacksparken”. Men saker och ting hade ju kunnat vara annorlunda, vilket jag är glad över att de inte var.

Sätt den här boken i handen på närmsta lärare, förälder och gymnasieungdom. Diskutera sedan vad ni läst då berättelsen bjuder på många perspektiv kring hur människor är och vill vara samt om vad som spelar roll i livet. Antiloper är superviktig och oerhört läsvärd!

IMG_7046Nu vill jag sätta tänderna i Roxbergs nya roman Fågelhuset också, så snart som möjligt.