Rolig och inspirerande bok för aspirerande barn- och ungdomsförfattare

IMG_8259Jag läser en bok som heter Så skriver du för unga av Ylva Carlsdotter Wallin. Den börjar med en historisk bakgrund till barn- och ungdomslitteraturen och fortsätter sedan att med exempel ur densamma ta sig an hur man kan skriva personbeskrivningar, dialoger, bygga upp historier m.m. m.m. när man vill skriva för just barn och ungdomar.

Jag läser boken från pärm till pärm, men den funkar säkerligen lika bra som en skrivandets uppslagsbok. Här och var dyker skrivövningar upp, vilket var en positiv överraskning. Då jag arbetar som lärare hittar jag en hel del matnyttigt att ta med in i klassrummet, som när vi exempelvis arbetar med flödesskrivning. När vi lär oss om de/dem och dom har Carlsdotter Wallin valt ut en dialog ur Harry Potter och de vises sten för att undersöka skriftspråk och talspråk samt hur de olika varianterna i text kan beskriva karaktärsdrag och inbördes relationer karaktärer emellan. I klassen kan vi titta på detta och tala om hur Hagrids sätt att tala skiljer sig från Ollivanders och vad Hagrids talspråk fyller för funktion i texten. Vi kan också undersöka om/hur dialogen förändras när talstreck används istället för citattecken, som här nedan:

“Rubeus! Rubeus Hagrid! Vad roligt att se dig igen … Ek, sexton tum, ganska böjlig, var det inte så?”
“Jo, de va de, sir” , sade Hagrid.“
Det var en bra stav du hade. Men de bröt den väl mitt itu när du blev relegerad, antar jag?” sade Mr Ollivander, plötsligt sträng.
“Ähum … ja, de gjorde dom”, sade Hagrid och trampade nervöst med fötterna. “Men jag har fortfarande bitarna kvar”, tillade han glatt.
“Men du använder dem väl inte? sade Mr Ollivander skarpt.
“Nej, visst inte, sir”, sade Hagrid hastigt. Harry lade märke till att han tog ett väldigt hårt grepp om sitt skära paraply medan han talade.

(Ur Harry Potter och de vises sten av J.K. Rowling.)

När man läser en bok om hur man ska skriva, så förväntar jag mig att läsningen ska vara lite tung. Att jag inte kommer orka läsa så mycket åt gången. Men i det här fallet har jag fel. Läsningen flyter på och känns lättsam även fast den ger mig så mycket. Blad efter blad vänds i rask takt och det viks in hundöron på var och varannan sida. Till hundöronen tänker jag återvända sedan, när jag är färdigläst och läsa igen, för att tänka och lära och använda skrivövningarna själv. För jag läste någonstans att ska man lära någon att skriva (som vi svensklärare gör) då behöver man ju skriva själv också. Så det tänker jag göra. Om det sedan så småningom blir en bok av det hela, det återstår att se. Är det något jag vet om skrivandets konst, så är det att det inte är lätt. Då skulle det väl inte kallas för en konst, antar jag?

IMG_8260

IMG_8261

IMG_8262

Tack Ordfront, för recensionsexemplaret.

Bra och suverän dialog, fast något ångestframkallande läsning

IMG_8206
”Jag vet att du älskar mig men det gör så ont att du inte är förälskad i mig. Snälla kan du inte bara bli lite fånigt kär i mig? Bara lite?”

Jag har läst Det bästa barnet av Sofia Olsson. En bok i serieformat om ett par som vill ha barn. Det mesta har flutit på som det var tänkt och nu ska nästa steg tas, de ska göra det bästa barnet som är gulligt, smart, snyggt och trevligt och alltså bär på de bästa egenskaperna från dess föräldrar. ”Kan vi inte göra en bebis?” säger mannen och får ett ”Kan vi väl” till svar av sin kvinna.

Nu blir det dock inte som de tänkt sig, sommarbebisen som de planerat kommer inte, inte blir det någon höstbebis heller. Istället blir det hormoner och utredningar för att ta reda på vad som är fel. Vem som är fel. Älskogen som förut var härlig och spontan blir nu schemamässig, men trots allt kämpade dyker den där förbannade blödningen upp varenda månad.

Det sliter på mannen och kvinnan. Deras förhållande vacklar och en dag kommer han hem och erkänner att han varit otrogen. Hur ska det bli nu? De skulle ju ha barn med varandra, det bästa barnet.

Att läsa Det bästa barnet är ångestframkallande tycker jag. Jag tänker rätt mycket på det där med att skaffa barn, tänk om jag inte är fertil. Det blir bara svårare och svårare att bli med barn efter 28 års ålder, hörde jag en gång på en föreläsning på universitetet (då jag själv var 28) vilket är ett tag sen, så då undrar man ju hur det står till med fertiliteten nu. Kanske är det det sista ägget som åker rutschkana nerför äggledaren denna månad? *Rys*. Fast så kan det inte vara, en kompis sa att kvinnan toppar sin fertila förmåga vid 35 (enligt ny forskning) så nu tror jag stenhårt på det och tar det lungan.

Trots framkallandet av ångest och allt besvär som man får ta del av när barnalstrandet inte kommer naturligt så är boken också full av hopp, kärlek (mitt i allt svek), hångel, Herr Ågren och ett självförtroende som växer sig starkt och högt för att i nästa sekund krascha och bli en våt pöl av tårar på golvet. Humorn finns där och känslan av att känna igen sig. En bok som är som en berg-och-dalbana av hurra! och nej! och massa annat. Jag tycker om boken och tycker du också ska läsa den.

Det känns som Det bästa barnet är självbiografisk, i en annan blogg visade det sig att den faktiskt är det.

IMG_8202IMG_8203IMG_8204Tack Ordfront, för recensionsexemplaret.

Boken som kräver din uppmärksamhet

Snart är den härliga semestern slut och allt det som jag hade tänkt att jag skulle göra, som: städa ur byrån, rensa på vinden, läsa tonvis med böcker, träna löpning och blogga en hel massa har inte blivit av. Däremot har jag hunnit med några böcker och de flesta av dem har jag inte läst utan lyssnat på.

IMG_7805Sommarens längsta lyssning gjorde Den trettonde historien sig skyldig till. Det är en spännande berättelse om Margaret som en dag får ett brev där en världsberömd författare, Vida Vinter, ber henne att skriva hennes biografi som hon hittills inte berättat för någon. Vid varje intervju har hon hittat på en ny historia och således skapat ett mysterium kring sin egen person. Margaret får under skrivandets gång lära sig är att livet ibland är många gånger bättre än fiktionen och i och med Vida Vinters berättelse om sitt liv lyckas Margaret närma sig några av de besynnerligheter som gäckat henne i hennes egen familj.

Ibland när jag lyssnar på ljudböcker fladdrar jag iväg i tanken. Det hände även när jag lyssnade på Den trettonde historien. Men den här berättelsen nöjer sig inte med en person som bara lyssnar sådär på måfå. Lyssnaren måste vara med, för annars kollrar han eller hon bort sig som i en labyrint. Därför krävdes det att jag vid flertalet tillfällen fick lyssna om för att inte missa viktiga ledtrådar och liksom Margaret fundera över vad det är Vida berättat om som inte riktigt stämmer. Vad är det vi missat att se?

Mycket bra bok som för tankarna till Maria Gripes Skuggserie men även ibland till Virginia Andrews oförutsedda handlingsdrag. (Vilket med tiden, ju mer Andrews man läser, inte visar sig så oförutsett – utan mer regel). ;)

För övrigt så uppskattas uppläsaren Anna Maria Käll. Hon levandegör berättelsen på ett ypperligt vis.