Drama för unga – Den oändliga historien

Skärmavbild 2016-07-26 kl. 10.43.45

Jag har lyssnat på Sveriges radios version av Den oändliga historien av Michael Ende. Det är åtta avsnitt á 15 minuter och passar verkligen ypperligt att lyssna på så här i semestertider, oavsett om du är gammal eller ung.

Själv blir jag så nostalgisk att jag blir gråtfärdig ibland, filmen Den oändliga historien var en av mina allra största favoriter när jag var liten. Min morbror hade filmen hemma, påVHS, och jag cyklade till dem och lånade den säkerligen varannan vecka. Sedan tittade jag och min granne Daniel på den, och inte sällan var min lillebror David med också. Daniel ville alltid vara Atreyu och jag ville alltid vara barnkejsarinnan, för givetvis ville man vara någon i den där berättelsen. I efterhand tänker jag att vi nog alla egentligen var Bastian, det är ju han som får vara med om allt och får veta allt. Bastian vill jag vara och jag har nog, trots åldern, aldrig slutat leta efter min alldeles egna Oändliga historia (och jag tittar fortfarande i garderoberna och önskar att en av dem ska sakna en vägg och istället dölja en granskog …) där Oryn skulle ta mig med till en annan värld, in i Fantasien. 

Här kan ni lyssna på Den oändliga historien:
Drama för unga

Men helst att jag åker med Färjan igen!

FullSizeRender (2)
Färjan
börjar med att introducera olika slags personligheter som kan tänkas åka på Finlandsbåtarna (ja, eller Sverigebåtarna då om du bor på andra sidan Östersjön): partybruttorna, ensamma damen, den blyga tonårskillen och den tuffa tonårsbruden med pandalooken samt de som arbetar på båten: bartendern, karaokeledaren och vakterna för att bara nämna några. Kapitel efter kapitel får läsaren lära känna dem allt mer och epiteten (här ovan) blir, som alltid när man lär känna en människa, oväsentliga och man börjar känna med eller för personen. Vissa avskyr man visserligen, som pesten (eller vilken smitta som helst …)

Färjan – en bladvändare
I början är resan ganska lugn men det är ändå trevligt och intressant; personerna är roliga, sorgliga, omtänksamma och rent genomruttna (vissa är det verkligen i ordets rätta bemärkelse) och det är när människor visar sig vara genomruttna som det börjar spåra ur rejält. Och även om det spårar så är värmen kvar och det känns troligt, fast det är helt galet otroligt och jag läser sida upp och sida ner och tänker inte sluta förrän jag klarat mig ur den här jäkla historien, som nu är helt genomrutten, men på ett bra sätt. Och till slut är den slut och det är skönt att det är över, fast är det verkligen över?

Förhållningsorder till dig som ska läsa Färjan
Har du inte läst Färjan? Men, så gör det då! Fast åk till Finland och tillbaka först. Njut av buffén och taxfreeshoppingen, men gör det innan du börjar läsa. Det gjorde jag, smart som jag är och nu i efterhand inser jag att det var klokt. Miljöerna var så mycket enklare att se framför sig då, när man precis bott i hytten mitt i båten med fönster ut mot promenaden. Då man precis stått och väntat på hissen upp från bildäck i x många minuter för att den hela tiden är full och man till slut ändå tog trapporna. Då man precis ätit frukostbuffén och insett hur många alternativ det finns att skapa en frukost utav. Då man precis legat där i den smala sängen i den, nästan, lika smala lilla hytten och hört hur det dunkar i väggen från hytten bredvid (vad har de för sig?) Då man precis, äntligen, åkt i land med bilen på svensk mark och tänkt ”Gött, jag klarade mig den här gången också!”

Hur som, det är smart att läsa boken efter resan. För när man läst Färjan kan jag inte tänka mig att man vill åka med Finlandsbåten igen. Tänk dig att ligga där i hytten och inte veta, inte vara helt säker på om det ändå, kanske möjligtvis skulle kunna vara så att det omöjliga för en gång skull skulle kunna vara möjligt och varför då inte på just den här kryssningen, just den som du är med på? Och för att slippa den ångesten, som du vet kommer infinna sig när du ligger där i din hytt, läs boken nu och åk aldrig någonsin färja igen …

En bok som stannar hos läsaren

IMG_4059

Kanske imorgon är Felicia Welanders debutroman och jag skulle vilja påstå att den handlar om att verkligen våga se varandra.

Evas lilla dotter har dött men på jobbet vet ingen någonting. Hennes man har lämnat henne och hon avskärmar sig från omvärlden på alla tänkbara vis medan hon planerar att ta sitt liv. Så dyker Monika upp, hon är så livsglad och hon tränger sig på. Vägrar ge upp fastän Eva slingrar sig som en ål var gång de ses och hon nästlar sig in i Evas liv och försvårar Evas planer. Förbannade, älskade Monika!

En roman om livet. När livet är utan färg eller alldeles sprakande. En roman om att älska och förlora och våga be om hjälp. En berättelse som sätter sig i hjärtat och som jag tror kommer dyka upp i tankarna hos den som läst den, som en stilla påminnelse om vad som verkligen är viktigt här i livet.

 

 

Ge mig mer, ge mig mer, ge mig mer!

 

IMG_3956Satans vad bra det här är! Jag har alltid tyckt om Mons Kallentofts böcker om Malin Fors, men med Herkulesserien som skrivs tillsammans med Markus Lutteman så växlas tempot upp på alla plan – typ samtidigt! Jag lockas av myterna som ligger till grund för handlingen i en modern värld. Namnen på karaktärerna är ovanliga och spännande och finns det egentligen någon karaktär som man vet var man har någonstans? Nej, de är fängslande, listiga och föränderliga. Inte minst huvudkaraktären själv, Zack, som inte bara jagar bovar, utan även är på jakt efter sig själv. Vem är han egentligen?

Alla tre böckerna: Zack, Leon och Bambi är riktigt rysliga, många gånger osmakliga bladvändare. Jakten på de monster som presenteras i varje bok håller läsaren, och inte minst utredningsgruppen, på tårna till sista sidan. Jag älskar det! Jag vet liksom aldrig riktigt vad som ska hända!

Precis som i böckerna om Malin Fors får läsaren följa och, allt djupare, lära känna Zack, hans kollegor och andra karaktärer som efter hand dyker upp i handlingen. Ramberättelsen om Zack lockar ibland mer än det brott som ska lösas och jag vill veta mer helst nu på direkten, men jag hålls på halster, precis som Zack. (Psst, ibland får jag som läsare till och med veta lite mer än vad han vet …)

Tur för mig att jag inte hade läst Herkulesserien tills nu, då fick jag njuta av tre böcker på rad! När kommer den fjärde? Det här är nog den bästa deckarserie jag läst, på några år, skulle jag våga påstå. Läs!

 

IMG_3937Tack Bookmark förlag för recensionsexemplaret av Bambi.

Tiggaren

Skärmavbild 2016-07-08 kl. 23.04.46

Jag har läst Tiggaren av Sofie Sarenbrant. Det är några år sedan jag läste henne senast, då jag tidigare läst Vecka 36 och I stället för dig. Jag är alltså ny läsare av böckerna om Emma Sköld och kanske hade boken fångat mig mer om jag läst de andra böckerna i serien innan jag tog min an Tiggaren.

Brottet som huvudsakligen ska lösas i boken är vidrigt och känns inte helt otroligt tyvärr i det samhällsklimat vi lever i. Så även om själva problematiken är skrämmande och borde locka läsaren så lyckas inte handlingen fånga mig riktigt, det tog ca: 200 sidor innan jag fastnade något sånär. Kanske kan det bero på att det här är femte boken i serien om Emma Sköld och att jag, som jag redan nämnt, inte läst de föregående. Sarenbrant lyckas i början få in nya läsare i handlingen ändå, genom att olika karaktärer håller någon typ av monolog för att sammanfatta tidigare händelser. Det är bra för att förstå varför karaktärerna beter som de gör, i den här boken, men tyvärr blir det ganska platt och ointressant och jag kände aldrig att jag sympatiserade med någon av karaktärerna, så där som jag brukar jag annars.

Tiggaren är, trots detta, en bladvändare på så sätt att det är lätt att ta sig framåt i boken snabbt då kapitlen är väldigt korta, två till tre sidor bara. Det medför också att boken består av väldigt många kapitel. Handlingen och språket är enkelt och rakt på och passar kanske bra för mindre läsvana läsare som kanske har svårt att ha koll på en handling med massa olika karaktärer och tät intrig.

Summa summarum – jag vill gärna ha lite mer att bita i, när jag läser deckare. Jag blev inte överraskad av slutet och tyckte att man redan från början visste var det skulle ta vägen.

Tack Bookmark förlag för recensionsexemplaret av Tiggaren.