Vi försöker lösa brotten tillsammans

22070386_10155639423346760_291071453_oJag och sambon har lyssnat på Läckbergs böcker ihop och sedan Emelie Schepp debuterade med Märkta för livet har vi även hunnit med två av hennes böcker tillsammans. Senaste boken Pappas pojke är en riktig kluring och jag älskar kluringar. Att vända och vrida på minsta lilla ledtråd som dyker upp, bara sådär i förbifarten, och försöka lista ut om vi kan lösa fallet fortare än polisen. Den här gången hann boken nästan ta slut innan vi klurat klart, precis så som det ska vara.

Och Jana och hennes KER-förbannelse, äntligen väcktes verkligen sympatin för henne. Äntligen vågar hon ge efter och känna något för någon, men då är det förflutna där och flåsar henne i nacken – hon vågar och kan inte ge efter. Så jäkla frustrerande.

Danilo fortsätter vara ett svin, samtidigt som jag tycker lite synd om honom. (Kan ju inte sluta tänka på att han ju inte heller valt HADES lika lite som Jana KER). Fast han spelar på den sympatin, i Pappas pojke, han duperar och är iskall för att få kvinnorna dit han vill. Efter att ha läst Prio ett (bok tre) skrev jag detta:

Förresten, är det någon mer än jag och min sambo som tror att det kan spraka till mellan Jana och Danilo? Jag menar att gränsen mellan kärlek och hat är väl tunn, väldigt tunn – eller?

Nu skulle jag inte säga detsamma. Schepp har övertygat mig om att Jana verkligen avskyr Danilo. Det ska bli spännande att se hur det hela artar sig framöver.

Nu till lite småsaker som störde under ljudbokslyssningens gång:

  • Vi saknar Katarina Ewerlöf som uppläsare. Hennes rollgestaltningar, främst hur kvinnornas uttrycker sig och framställs är helt outstanding. Nu kändes de tyvärr mjäkiga, försiktiga och ur karaktär. Främst Mia och Jana. Jana är (jävligt) kort och bestämd och Mia är (jävligt) aggressiv, förbannad och tjurig, för det mesta. Det måste få höras i deras röster.
  • Jag störde ihjäl mig på att Janas namn i första halvan av boken uttalades Jaana, typ. Men helt plötsligt så var det Jana igen, precis som vanligt. Vi skämtade om (när vi hörde det) att det var någon som kommit in under inspelningen av boken och bara:
    – Nej, men säger du Jaana!? Jana, heter hon ju! Hur långt har ni kommit i uppläsningen? HALVA BOKEN!? Ok, boken ska ju släppas alldeles i dagarna, vi hinner inte fixa till det. Kör på Jana framöver, det är säkert ingen som märker något – Jana. Ok?
    – Ja, Jana. Bra.
Annonser

Älskade djur

22015490_10155636173991760_1602526537_o

Per José Karlén har skrivit och illustrerat den fina boken Älskade djur. Om lilla Pino som hälsar på i djurparken för att undersöka frågan: hur mycket älskar du mig? Medan alla mammor, pappor, syskon och kompisar besvarar frågan från de små djurbarnen, tecknar Pino allt han ser. När han kommer hem till sina pappor i slutet av boken, har han en hel liten anteckningsbok fylld av kärleksförklaringar. Älskade djur är en fin bok om kärlek som passar ung som gammal.

Min dotter på 2,5 år tycker mycket om boken om Pino och djuren. Roligast är det stora uppslaget med elefanterna, se längre ned bland bilderna.

21982029_10155636148941760_1932685927_o

22047291_10155636173751760_1380308866_o

22015544_10155636173756760_979736560_o

22016727_10155636173946760_1866744768_o

Vill ni se hur det ser ut utanför bilderna i böckerna, besök belovedanimals.se

Orkidépojken

21981965_10155635723456760_2026723964_o

Om att vara ensam – tillsammans?

Flera röster får komma till tals i Orkidépojken av Helena Dahlgren. Rösterna berättar om utanförskap, sådan som syns tydligt och därför inte går att missa. Men även utanförskap som inte syns, den som existerar i en gemenskap men kanske bara känns inuti.

Orkidépojken är inspirerad av Twin Peaks universum. På sina ställen är detta väldigt tydligt som då Tyresös mest populära tjej, Lina Palmgren, försvinner eller när någon får frågan ”Vill du leka med elden?”. Då vaknar till och med igenkänningen i mig, som såg tv-serien i 11-årsåldern när den gick på TV. Sedan dess har jag inte sett den igen, för att Bob skrämde skiten ur mig.

De som fattar, de fattar. Tyvärr är jag inte en av dem.

Som läsare av Orkidépojken kan jag önska att jag hade bättre koll på Twin Peaks, musik av Amy Winehouse och Morrissey, men jag har inte det. I sammanhanget får det mig att känna mig utanför och jag vet inte om mer Twin Peaks eller mer Amy hade fått mig att känna mer för karaktärerna och det som pågår i Orkidépojkens Tyresö, men jag intalar mig själv det.

För trots att jag ville veta vad som skulle hända karaktärerna i Orkidépojken och läste boken i en hast, så blev karaktärerna och händelserna aldrig speciellt viktiga för mig. Om jag vågar möta min demon, Bob, och titta på Twin Peaks igen så kanske en omläsning av Orkidépojken blir annorlunda.

P.S Det är häftigt att skriva in webbadressen till bloggen som nämns i boken och hitta den där på skärmen! :)

Tack Lava för recensionsexemplaret.