Grace – kanske ses vi en annan gång?

IMG_2132
Det finns så många böcker och så lite tid. Hur gör jag då med en bok som inte griper tag?

Jag har försökt att ta mig igenom Grace av Anthony Doerr men det finns ett motstånd, jag blir aldrig tillräckligt intresserad för att ta mig vidare. Riktigt trist eftersom jag efter att ha läst om boken hade höga förväntningar på den. Jag funderar på om den kanske kommer kännas mer rätt för mig vid ett annat tillfälle, för just nu ger jag upp läsningen och tar mig an någon annat.

Jag har inte läst Ljuset vi inte ser men tydligen, har jag sett av andras recensioner, så ska den vara en riktig bladvändare.

Tack för recensionsexemplaret, Bookmark förlag.

Annonser

Sjusiffrigt

FullSizeRender
Sjusiffrigt är den första roman jag läser av Anna Karolina men det lär inte bli den sista.

I Sjusiffrigt är det ett högt tempo från start. Att kapitlen är relativt korta gör att det är lätt att tänka ”jag läser bara ett kapitel till” och så blev det rätt många gånger, i alla fall för mig. När jag inte läste boken drog den i mig, jag ville fortsätta läsa så snart som möjligt.

Det är nytt och spännande att få läsa en bok där det är kvinnor som är förövare. I Sjusiffrigt problematiseras också just detta. Den manlige polisen, som är kvinnorna hack i häl, tjusas och dras till dem samtidigt som han är fast besluten om att sätta dit dem.

OCH! Att Anna Karolina tillsammans med Mons Kallentoft ska skriva bok fem i Herkulesserien ska bli spännande, älskar den serien! Höghastighetsläsning när den är som bäst ;)

Tack, Bookmark förlag för recensionsexemplaret.

Välkommen till Motala – de otrogna träsktrollens hemvist

22532404_10155693778426760_836335176_o

Välkommen till Motala – Östergötlands sjöstad! Nu kanske staden vid Vätterns strand behöver fundera på att byta slogan … Välkommen till Motala – de otrogna träsktrollens hemvist! I den nya finns ju i alla fall viss känsla för vatten kvar, om än kanske, inte lika lockande? Min hemstad Motala, det är så roligt att få läsa om dig i skönlitterär form och det finns nog ingen som skriver så utan krusiduller om livets jäkla vedermödor som Jossan <3

Jag saknar Motala! Inte för alla otrogna män som verkar bo där, utan för den härliga gemenskap som jag fick vara en del av under några dagar då jag befann mig mellan pärmarna på Josefine Sandbloms bok Kalla mig Amanda.

Vem är då Amanda? Amanda, eller rättare sagt Kalla mig Amanda, är en blogg där några av kvinnorna i boken skriver av sig om otrogna karlar de träffat i Motalas nattvimmel. Det tar inte lång tid innan bloggen sprids vitt och brett och blir den stora snackisen på östgötaslätten.

Om du gillar småstäder, lekland, att läsa bloggar och slänga käft, göra listor eller avsaknaden av listor, vin och svin samt krossade hjärtan och fulgråt är Kalla mig Amanda något för dig. Älskar du också, precis som jag, kvinnor som stöttar varandra i vått och torrt är verkligen Kalla mig Amanda en bok för dig. Tycker du inte om att läsa ingående beskrivningar om karaktärer som sexar sig, över en sida eller två, bör du kanske komma över det eftersom det finns en hel del sexande mellan början och slutet i den här boken. Som en av karaktärerna skulle uttrycka sig ”bläddra i (kött)-boken själv” så får du se.

Nästa bok, om Amanda, ska tydligen utspela sig under Vätternrundan, låter svettigt! ;)

Vilse bland trollen

22198958_10155653410286760_1282974895_o
I Annika Widholms Trollspanarna är Malva och Hanna ute i skogen med klassen. En skogsguide, Trulsa, berättar för klassen om skogen och trollen som bor där. Ju mer Trulsa berättar om trollen desto mer upprörd blir Malvas och Hannas lärare Peter. ”Troll finns inte på riktigt!” säger han och avbryter Trulsa och skickar ut eleverna på tipspromenad. Två och två ska de gå en slinga i skogen, följa de gula banden för att hitta rätt. Malva och Hanna ger sig iväg men nästan direkt hamnar de på avvägar, de ser inga gula band och klasskamraterna är som uppslukade av jorden. Malva och Hanna är vilse och ur skogen hörs läskiga ljud, tänk om de blir tagna av trollen!

Trollspanarna är en lättläst, humoristisk och småläskig bok, från Hegas förlag, för barn i åldern 6-9 år. Boken är skriven på Hegas-nivå 2, vilken är en bok för den som ”vill ha ett enkelt och konkret språk som är lätt att avkoda.” Berättelsen består av 45 sidor och lix ligger på 17.  Fina illustrationer i färg av Jonna Björnstjerna fyller boken och hjälper läsaren med läsförståelsen.

Trollspanarna är tredje boken i serien Spanarna. Sedan tidigare finns böckerna Spökspanarna och Zombiespanarna.

Tack Hegas förlag för recensionsexemplaret.

Vi försöker lösa brotten tillsammans

22070386_10155639423346760_291071453_oJag och sambon har lyssnat på Läckbergs böcker ihop och sedan Emelie Schepp debuterade med Märkta för livet har vi även hunnit med två av hennes böcker tillsammans. Senaste boken Pappas pojke är en riktig kluring och jag älskar kluringar. Att vända och vrida på minsta lilla ledtråd som dyker upp, bara sådär i förbifarten, och försöka lista ut om vi kan lösa fallet fortare än polisen. Den här gången hann boken nästan ta slut innan vi klurat klart, precis så som det ska vara.

Och Jana och hennes KER-förbannelse, äntligen väcktes verkligen sympatin för henne. Äntligen vågar hon ge efter och känna något för någon, men då är det förflutna där och flåsar henne i nacken – hon vågar och kan inte ge efter. Så jäkla frustrerande.

Danilo fortsätter vara ett svin, samtidigt som jag tycker lite synd om honom. (Kan ju inte sluta tänka på att han ju inte heller valt HADES lika lite som Jana KER). Fast han spelar på den sympatin, i Pappas pojke, han duperar och är iskall för att få kvinnorna dit han vill. Efter att ha läst Prio ett (bok tre) skrev jag detta:

Förresten, är det någon mer än jag och min sambo som tror att det kan spraka till mellan Jana och Danilo? Jag menar att gränsen mellan kärlek och hat är väl tunn, väldigt tunn – eller?

Nu skulle jag inte säga detsamma. Schepp har övertygat mig om att Jana verkligen avskyr Danilo. Det ska bli spännande att se hur det hela artar sig framöver.

Nu till lite småsaker som störde under ljudbokslyssningens gång:

  • Vi saknar Katarina Ewerlöf som uppläsare. Hennes rollgestaltningar, främst hur kvinnornas uttrycker sig och framställs är helt outstanding. Nu kändes de tyvärr mjäkiga, försiktiga och ur karaktär. Främst Mia och Jana. Jana är (jävligt) kort och bestämd och Mia är (jävligt) aggressiv, förbannad och tjurig, för det mesta. Det måste få höras i deras röster.
  • Jag störde ihjäl mig på att Janas namn i första halvan av boken uttalades Jaana, typ. Men helt plötsligt så var det Jana igen, precis som vanligt. Vi skämtade om (när vi hörde det) att det var någon som kommit in under inspelningen av boken och bara:
    – Nej, men säger du Jaana!? Jana, heter hon ju! Hur långt har ni kommit i uppläsningen? HALVA BOKEN!? Ok, boken ska ju släppas alldeles i dagarna, vi hinner inte fixa till det. Kör på Jana framöver, det är säkert ingen som märker något – Jana. Ok?
    – Ja, Jana. Bra.

Älskade djur

22015490_10155636173991760_1602526537_o

Per José Karlén har skrivit och illustrerat den fina boken Älskade djur. Om lilla Pino som hälsar på i djurparken för att undersöka frågan: hur mycket älskar du mig? Medan alla mammor, pappor, syskon och kompisar besvarar frågan från de små djurbarnen, tecknar Pino allt han ser. När han kommer hem till sina pappor i slutet av boken, har han en hel liten anteckningsbok fylld av kärleksförklaringar. Älskade djur är en fin bok om kärlek som passar ung som gammal.

Min dotter på 2,5 år tycker mycket om boken om Pino och djuren. Roligast är det stora uppslaget med elefanterna, se längre ned bland bilderna.

21982029_10155636148941760_1932685927_o

22047291_10155636173751760_1380308866_o

22015544_10155636173756760_979736560_o

22016727_10155636173946760_1866744768_o

Vill ni se hur det ser ut utanför bilderna i böckerna, besök belovedanimals.se

Orkidépojken

21981965_10155635723456760_2026723964_o

Om att vara ensam – tillsammans?

Flera röster får komma till tals i Orkidépojken av Helena Dahlgren. Rösterna berättar om utanförskap, sådan som syns tydligt och därför inte går att missa. Men även utanförskap som inte syns, den som existerar i en gemenskap men kanske bara känns inuti.

Orkidépojken är inspirerad av Twin Peaks universum. På sina ställen är detta väldigt tydligt som då Tyresös mest populära tjej, Lina Palmgren, försvinner eller när någon får frågan ”Vill du leka med elden?”. Då vaknar till och med igenkänningen i mig, som såg tv-serien i 11-årsåldern när den gick på TV. Sedan dess har jag inte sett den igen, för att Bob skrämde skiten ur mig.

De som fattar, de fattar. Tyvärr är jag inte en av dem.

Som läsare av Orkidépojken kan jag önska att jag hade bättre koll på Twin Peaks, musik av Amy Winehouse och Morrissey, men jag har inte det. I sammanhanget får det mig att känna mig utanför och jag vet inte om mer Twin Peaks eller mer Amy hade fått mig att känna mer för karaktärerna och det som pågår i Orkidépojkens Tyresö, men jag intalar mig själv det.

För trots att jag ville veta vad som skulle hända karaktärerna i Orkidépojken och läste boken i en hast, så blev karaktärerna och händelserna aldrig speciellt viktiga för mig. Om jag vågar möta min demon, Bob, och titta på Twin Peaks igen så kanske en omläsning av Orkidépojken blir annorlunda.

P.S Det är häftigt att skriva in webbadressen till bloggen som nämns i boken och hitta den där på skärmen! :)

Tack Lava för recensionsexemplaret.