Yippikayee, mothafu…..!


Pardon my French, men Dö hårt och andra filmer är något som HP i Buzz kan till sitt yttersta. Tur i oturen så liknar hans liv också en film där han får spela hjälte även om det är en hjälte undercover, till HP:s förtret. Det bästa är ju om folk verkligen hade vetat om hans handlingar, fast det funkar liksom inte om han vill stanna kvar i jordelivet.

Efterföljaren till geim är en sidvändare (en page turner som HP skulle sagt) och gårdagen spenderades med näsan i boken tills den var slut och även då var jag inte nöjd, då jag ville läsa mer på en gång. Tyvärr finns det inte en tredje bok, men jag hoppas att den är på väg. Det finns fortfarande allt för många lösa trådar som jag har behov av att få knyta ihop.

Vad Buzz handlar om vet jag inte om jag vill gå in på, kanske kan det ta bort lite för mycket av läsglädjen? Dock kan jag säga att min läsning av diverse siter numera sker på ett än mer skeptiskt vis. Helst kommentarerna till inlägg, som jag tyckt och tycker är det bästa och mest intressanta med att läsa artiklar på nätet. Alla vet ju dock att det går troll i kommentarerna och detta, inte minst, får vi läsa mer om i Buzz.

Dagen till ära publicerades även artikeln Orwells mardröm – en önskan? på DN, som kändes mycket relevant efter att ha vinkat hejdå till HP för den här gången. Läs Buzz så förstår du vad jag menar.

Läs även om första boken om HP, geim, här.

I’m geim


Även detta läsår började över förväntan. Även om läsningen inte fått så mycket plats i mitt liv förren nu i februari, då jag först lyckades ta mig igenom en hel bok, så var årets första bok en delikatess att sätta tänderna i.

Boken som blev utläst först 2012 var geim och jag blev allt annat än besviken. Vilken bok!!

Det är action från första sidan och det finns ingen tillstymmelse till att vilja sakta ner på tempot. Med ett spännande, välskrivet och underhållande språkbruk är det fullt ös medvetslös genom Stockholm med omnejd!

I bokens början tror jag mig ha handlingen som i en liten ask, tror mig veta vart karaktärerna är på väg – och även varför. Kalla det hybris eller liknande för det visar sig att jag inte har ens en chans till att lura ut den här historien. Jag vilsar omkring som en stadsbo i skogen utan fungerande gps, men det är en förnöjsam skog att leta stigar i. Under en av de mest underhållande delarna av boken hänvisar en karaktär till en av mina absoluta favoritfilmrepliker från De misstänkta vilket får mig att mysa och filura iväg i filmtankar under några sekunder. Användandet av filmhänvisningar och låttexter driver, och hintar, karaktärerna framåt och ökar mitt gillande för boken än mer.

I slutet hinner jag andas ut, då jag tror att det hela är över. Jag tror ännu en gång, att jag har koll. Det är då mattan dras undan under mina fötter och jag ler åt min egen blåögdhet: jag har blivit totalt bortfintad och känslan är underbar.