Utgivningar jag ser fram emot i höst

Vilken läshöst/vinter det kommer bli, jag ser fram emot flera favoriter framöver:

Skärmavbild 2013-06-28 kl. 12.07.06

Glaskroppar av Erik Axl Sund (författarna bakom älsklingstrilogin om Victoria Bergmans svaghet) utkommer hösten 2013. Lite lustigt är det dock att den inbundna versionen ges ut cirka ett halvår efter ljudboken … Kan det stämma? Ser så ut på Bokus och Adlibris i alla fall. Som vanligt är omslaget lika skrämmande och lockande som på de om Kråkflickan. Can’t wait!!!

Skärmavbild 2013-06-28 kl. 12.16.13

Ordkonstnären Carlos Ruiz Zafón utkommer med Marina i höst, frågan är om jag orkar vänta på den svenska versionen eller om det blir den på engelska. I vanlig ordning önskar jag att jag kunde läsa den på originalspråket, men icke.

Skärmavbild 2013-06-28 kl. 12.20.48

Kallentofts sjätte bok om Malin Fors, Vindsjälar, kommer ut i slutet av oktober. Snabblästa och spännande böcker i Linköpingsmiljö. Roligt att läsa för en östgöte som mig.

Skärmavbild 2013-06-28 kl. 12.22.46

Avslutningen på Engelsforsungdomarnas kamp mot ondskan i kommande Nyckeln. Vi får ge oss till tåls ändå till mitten av november innan vi får upplösningen.

Skuggorna ruvar på hemligheter i Zafóns ”nya” ungdomsroman

No sooner had they stepped through the front door than they were submerged in a world of fantasy far beyond anything they could have imagined.

Jag har precis läst färdigt The Watcher in the Shadows av en av mina favoritförfattare Carlos Ruiz Zafón. Boken kom ut på spanska (Las Luces de Septiembre) första gången 1995 och ges nu ut på engelska.

IMG_7214

Då jag läst ungdomsböckerna The Prince of Mist och The Midnight Palace innan av Zafón samt hans succéböcker om de bortglömda böckernas gravkammare: Vindens skuggaÄngelns lek samt Himlens fånge tycker jag mig, precis som jag skrivit tidigare, känna till Zafóns sätt att bygga upp en berättelse ganska väl. Därför blir jag inte förvånad när han även i denna bok väljer att leka med ord, uppdaga personers mörka förflutna och leverera en historia som jag anade mig till redan från början. (Jag vill påpeka att detta med att gissa hur historien kommer att sluta främst gäller ungdomsböckerna, det är betydligt mer invecklad intrig i böckerna som handlar om de bortglömda böckernas gravkammare).

Men trots att de aningar jag har ofta visar sig stämma förstörs inte läsglädjen av det. Snarare tvärtom, det är intressant att se hur han får ihop det. Jag läser Zafón med stor behållning då han är en mästare på att måla med språket och skrämma läsaren med dunkla, dimhöljda miljöer där mysterierna avlöser varandra.

Vad handlar boken om?
Familjen Sauvelle, bestående av modern Simone, dottern Irene och sonen Dorian, flyttar efter att fadern dött till Normadie där mamman fått arbete hos en rik leksakstillverkare vid namn Lazarus Jann.

På plats får Simone veta att hon ska ta hand om posten och inköpen av böcker till Lazarus gigantiska bibliotek. Cravenmoore, som den slottsliknande egendomen heter där Lazarus bor, innehåller fler rum än man kan räkna och gångar, prång och vindlande spiraltrappor som säkert varje människa skulle vilja ge sig i kast med att undersöka varje del av. Men, får Simone och barnen veta redan vid första besöket på egendomen, alla våningar förutom den på bottenplanet är förbjudna att besökas och mest förbjudet (vilket är lustigt då man inte får gå någonstans utöver bottenplanet) är västra flygeln. Där vårdar Lazarus sin hustru som sedan tjugo år tillbaka inte är vid sina sinnens fulla bruk efter att ha drabbats av en mystisk sjukdom. Simone och hennes barn verkar ta denna information med ro, medan jag som läsare vill att de genast ska ge sig iväg på äventyr och avslöja vad som döljer sig på alla de våningar där de inte får sätta sin fot. Helst av allt vill jag ju såklart att de ska bege sig till västra flygeln – men för att hamna där får man ge sig till tåls ett tag …

Magi när den är som bäst?

A sumptuous staircase seemed to spiral towards infinity. Looking up, the Sauvelles could see it vanishing into the central tower of Cravenmoore, which was crowned by a small turret with windows all around, infusing the house with an other-wordly light. Beneath this spectral glow lay an immense gallery of mechanical creations. On one side of the walls, a large clock with cartoon eyes smiled at the visitors. A ballerina, wrapped in a transparent veil, pirouetted in the centre of an oval hall in which every object, every detail, formed part of the world of fantastical creatures brought to life by Lazarus Jann. The doorknobs were smiling faces that winked as you turned them. A large owl with magnificent plumage slowly dilated its glass pupils as it flapped its wings. Dozens, perhaps hundreds, of miniature figures and toys filled and endless array of display cabinets it would have taken a whole lifetime to explore. A small mechanical puppy wagged its tail and barked playfully as a tiny metal mouse scurried by. Hanging from the ceiling, a merry-go-round of dragons and stars danced in mid-air to the distant notes of a music box.
Wherever they looked, the Sauvelles discovered new marvels, impossible new creations that defied anything they had ever seen before. For a few minutes all three of them just stood there, completely bewitched.

‘It’s … it’s amazing!’ said Irene, unable to believe her eyes.
‘Well, this is only the entrance hall. But I’m glad you like it,’ said Lazarus, leading them towards Cravenmoore’s grand dining room.

Zafón fängslar, ännu en gång …

IMG_6489

Har precis läst ut Zafóns Himlens fånge. Kunde inte bli mer nöjd med årets andra utlästa bok. Det är omöjligt att inte längta till nästa gång jag ska få läsa Zafón och helst då hans berättelser om personerna kring bokhandeln Sempere & Söner.

Himlens fånge är det Fermíns historia läsaren får veta mera om. Vi tas tillbaka till vidriga, men dock väldigt fängslande, fängelseförhållanden i 1930-talets Spanien. Barcelona, som jag vill resa till varje gång jag läser Zafón, har väl aldrig framställts så mörkt och korrupt och samtidigt så oemotståndligt.

Zafóns språk är som vanligt en fröjd att läsa och med Fermíns rappa käft och utläggningar roar texten också, många gånger.

Vi hjälptes åt att montera krubban och ställa upp figurerna. Fermín bidrog motvilligt, gjorde sura miner och hittade på alla möjliga ursäkter för att visa vad han tyckte om projektet.
– Herr Sempere, inte för att vara oförskämd, men det där Jesusbarnet är tre gånger större än sin styvfar och får nästan inte plats i vaggan.
– Det gör inget. De mindre var slutsålda.
– Ja, jag tycker då att han bredvid jungfrun mer liknar en sådan där överviktig japansk brottare med briljantininsmort hår och kalsonger som sitter inklämda i springan.
– De kallas sumobrottare, sa jag.
– Ja, det är dem jag menar, instämde Fermín.
Pappa suckade och skadade på huvudet.

Nu undrar jag mest över när nästa bok, av Zafón, ges ut på svenska. Behöver jag vänta länge? Eller hinner jag kanske lära mig spanska innan dess? Jag undrar hur det skulle vara att kunna få läsa Zafón på originalspråk. Till Elisabeth Helms, som översatt Himlens fånge, säger jag: Tack för översättningen, det flyter som ett rinnande vatten eller kanske ska jag säga: som en dans.

Orkestern hade slutat spela och de dansande vek undan för att lämna plats för henne. Han tog hennes händer. Lamporna på La Paloma släcktes en efter en och i mörkret tändes en strålkastare som kastade en ring av töcknigt ljus runt parets fötter. Alla drog sig undan och orkestern slog långsamt an takten i den sorgsnaste bolero som någonsin komponerats. Han lade armen om hennes midja. De älskande i det Barcelona som aldrig skulle komma tillbaka dansade tätt tillsammans för sista gången, fjärran allt annat, med ögon bara för varandra. När musiken tonade bort kysste han henne på munnen, och med tårarna rinnande över ansiktet smekte hon hans kind och gick långsamt mot utgången utan att säga adjö till någon.

Till sist, vad skulle jag inte göra för att få vandra i De bortglömda böckernas gravkammare. Den platsen, tillsammans med Hogwarts, borde väl ligga högst upp på platser att besöka, tänker jag ;) (Och så Narnia med då såklart och Perelandra).

Vilken litterär plats besöker du helst, om du får välja?

Ruiz Zafón got me sidetracked från barnlitteraturstudierna

Jag har påbörjat en kurs om barnlitteratur och har en ganska gedigen hög av faktaböcker och skönlitteratur att ta mig igenom, men när jag på Akademibokhandeln i Växjö strosade in i en Ruiz Zafónbok som jag inte ens visste fanns, då var lyckan närmast total och all annan läsning fick stryka på foten.

The Midnight Palace utspelar sig i Calcutta under några skälvande dagar på 1930-talet. Några ungdomar som är medlemmar i en hemlig förening kommer en berättelse på spåren som utsätter dem alla för livsfara.

Som brukligt i Zafóns böcker så är språket och beskrivningarna som en liten bakelse som det är en fröjd att sätta tänderna i. Dock har The Midnight Palace inte den språkliga klass  som Vindens skugga och Ängelns lek, men är ändå mycket mystisk och spännande att läsa! Jag satte i mig boken på några få tunnelbaneresor till och från jobbet i veckan. Varför språket inte känns så fulländat som ”vuxenböckerna” kan ha att göra med att The Midnight Palace skrevs av en ung Ruiz Zafón på 1990-talet och att han så att säga inte hittat fram till sitt, numera alldeles förträffliga språkbruk där han med en färgrik palett penslar fram sina miljöer för läsaren. Jag fullkomligt älskar att försvinna i de världar han målar upp.

I april 2013 ska The Midnight Palace ges ut på svenska. Jag smider planer om att läsa den som högläsningsbok för mina femteklassare då, de kommer säkerligen inte att bli besvikna.

En annan ungdomsbok som är läsvärld av Ruiz Zafón är även The Prince of Mist. Tips! :)