Drama för unga – Den oändliga historien

Skärmavbild 2016-07-26 kl. 10.43.45

Jag har lyssnat på Sveriges radios version av Den oändliga historien av Michael Ende. Det är åtta avsnitt á 15 minuter och passar verkligen ypperligt att lyssna på så här i semestertider, oavsett om du är gammal eller ung.

Själv blir jag så nostalgisk att jag blir gråtfärdig ibland, filmen Den oändliga historien var en av mina allra största favoriter när jag var liten. Min morbror hade filmen hemma, påVHS, och jag cyklade till dem och lånade den säkerligen varannan vecka. Sedan tittade jag och min granne Daniel på den, och inte sällan var min lillebror David med också. Daniel ville alltid vara Atreyu och jag ville alltid vara barnkejsarinnan, för givetvis ville man vara någon i den där berättelsen. I efterhand tänker jag att vi nog alla egentligen var Bastian, det är ju han som får vara med om allt och får veta allt. Bastian vill jag vara och jag har nog, trots åldern, aldrig slutat leta efter min alldeles egna Oändliga historia (och jag tittar fortfarande i garderoberna och önskar att en av dem ska sakna en vägg och istället dölja en granskog …) där Oryn skulle ta mig med till en annan värld, in i Fantasien. 

Här kan ni lyssna på Den oändliga historien:
Drama för unga

”Lobster, it’s alive when you kill it …”

Årets mest förvirrade inlägg följer här nedan, det påvisar hur det kan gå när en boknörd tittar på en film som bygger på en bok som bygger på en blogg som bygger på en kokbok som … ja, ni får väl läsa själva.

Jag såg filmen Julie & Julia i onsdags kväll och blev genast nyfiken på vem den där Julie och den där Julia egentligen var. Fanns kokboken att få tag i och kunde jag få tag i den där bloggen? Det visade sig att bloggen Julie/Julia Project var borta – för alltid. Istället kan man läsa om Julies liv, efter bok och film, i hennes nya blogg What could happen? istället. Vilket jag har gjort – lite grann.

Istället bestämde jag mig för att kolla in den där kokboken Mastering the Art of Frech Cooking på Bokus och insåg då att den bara fanns på engelska, även om jag sökte på Julia Childs på svenska. På Bokus blir man ju rekommenderad bloggar som skrivit om den bok man är intresserad av och av någon anledning fångade bloggen Djungeltrumman mitt intresse med sin rubrik Viktig köttfråga! Där rekommenderas man att köpa Julia Childs bok Det goda franska köket, för att det är det bästa köpet ever! Så jag köpte den, på svenska, på bokbörsen. Eller den, dem ska det vara. Det är två delar Det goda franska köket del 1 och del 2. Idag landade del 2 i min brevlåda och det blev jag mycket glad över då jag precis hade tittat på ett youtubeklipp av Julia Childs där hon kokar hummer. Mycket underhållande! Och Big Bertha är mycket, mycket stor. För att vara en hummer.

Nu vet jag inte riktigt när jag ska få tid till att laga massa god, fransk mat. Men jag har i alla fall tittat och läst lite under rubriken Skaldjurssoppor (Bisques) och där tittat på bilder av hur man, när man vill äta hummer:
1. Köper hummer
2. Hur man handskas med levande hummer
3. Hur man styckar en rå hummer
4. Hur man tar bort köttet ur en kokt hummer

IMG_1062IMG_1063Fattar jag inte av bilderna och texten är det bara för mig att titta på Julia på Youtube igen.

För övrigt har jag aldrig ätit hummer, inte åkt i någon hummer heller, men jag är sugen på att lära mig franska. Bon appétit!

Och, som rubriken till detta förvirrade blogginlägg ”antyder”:
Humrar lever innan de dödas, bara så ni vet. Det var inte jag som sa det, det var Snookie.

”En bok att älska!”

Så fruktansvärt bra! Det här måste vara den bästa boken jag läser i år?

I 18 timmar och 47 minuter har jag lyssnat på Niceville. Det kan tyckas vara lång tid, men kändes inte som det när jag lyssnade mig yr under några dagar nu i juli. Underbara karaktärer som får mig att skratta, gråta och att muttra instämmande. Förfasas gör jag också av den människosyn som målas upp i 60-talets Mississippi. (Även om jag inte borde bli förvånad, jag visste ju detta).

IMG_7704Igår när fantastiska Anna Maria Käll satte punkt, kände jag mig tom och började genast leta efter fler böcker av Kathryn Stockett. Det finns inga. Först fick jag för mig att The Help var en annan bok då jag inte riktigt fattade poängen med att översätta The Help till Niceville, då båda låter lika mycket engelska för mig. Hur som, det finns ingen mer bok att läsa av henne och det är mycket tråkigt. Kanske det vara så att det här var boken hon gått och burit på så länge att den när den sedan kom ut, blev en ”one hit wonder”? Jag hoppas inte det, jag vill läsa mer, det är så underbart, hemskt bra.

Jag är så nöjd med att jag valde Niceville som ljudbok. Jag läste i några av Storytels användarkommentarer kring boken och det är en del som stör sig på uppläsningen, att man hör när uppläsaren sväljer. Jag tänker knappt på detta och när jag väl har råkat tänka på det, så gör det inte mig det minsta. Hur som så tänker jag nu lyssna vidare på nästa bok och där är det Anna Maria Käll som är uppläsare igen. Antar att hon kommer få vara den som ger röst åt min semester 2013.

Eftersom jag inte vill släppa historien riktigt än, så har jag beställt filmen (för givetvis finns det en sådan). Jag antar att den kommer anlända på tisdag och då ska jag sitta som klistrad vid min TV och bara njuta av Skeeter, Aibileen och Minny igen. Men, som vanligt tror jag inte att någon film kan slå den film jag såg i mitt huvud när Maria läste.

Har du inte läst/lyssnat på denna bok, se då till att göra det. Nu! Bums! På momangen!
Rapport av sedd film kommer och jag avslutar med två favoritavsnitt ur boken som kanske kan få dig att bli lite mer intresserad, om du inte lyckats bli nyfiken på boken än:

Jag vill inte att nån ska förstå hur mycket jag behöver dom där miss Skeeter-historierna. Nu när jag inte kan gå på Shirley Boons möten längre är det nästan det enda jag har kvar. Och  jag säger inte att miss Skeeter-träffarna är roliga. Varenda gång vi ses så klagar jag. Jag stönar. Jag blir arg och får raserianfall. Men grejen är den att jag gillar att berätta mina historier. Det känns som om jag gör något åt situationen. När jag går därifrån har betongklumpen i mitt bröst lossnat och smält ihop så att jag kan andas i några dar. (235)

I hotellobbyn verkar luften plötsligt stå still. Äkta män i färd med att dricka sin whisky hejdar sig mitt i en klunk när de får syn på den här skära uppenbarelsen i dörren. Det tar någon sekund innan bilden går in. De stirrar men ser inte, inte än. Men allteftersom bilden blir verklighet – äkta hud, äkta urringning, kanske inte riktigt så äkta blont hår – lyser ansiktena upp. De verkar alla tänka samma sak: äntligen … Men när de sedan känner sina likaledes stirrande frus naglar gräva sig in i armen på dem börjar de bistert rynka pannan. Ögonen antyder ånger när de avfärdar sina äktenskap (hon låter mig aldrig göra något roligt), erinrar sig ungdomstiden (varför åkte jag aldrig till Kalifornien den sommaren?) eller minns sin första kärlek (Roxanne …) Allt detta händer under loppet av ungefär fem sekunder och sedan är det över och de står bara där och stirrar. (342)

”En bok att älska!” har Aftonbladet skrivit om Niceville. Jag följer uppmaningen, utan förbehåll.

För farlig för att gå nära

Men det är det man allra helst vill. Klappa den stora katten.

Igår var jag och Mr. N och tittade på Berättelsen om Pi. Boken som jag bara läst till hälften är jättebra, jag öronmärkte sida efter sida under läsningen och därför är det lite konstigt att den inte blivit utläst ännu. Men i alla fall, i höstas blev jag överförtjust i glimtaren till filmen, vilken färgprakt! En explosion!

Jag blev heller inte besviken utan myste hela filmen igenom, hela två timmar underbart rysmys. Musiken, färgerna, berättelsen och filmens stora dragplåster: Richard Parker. En bengalisk tiger, som i efterhand har visat sig vara fyra olika tigrar och åtskilliga datakonstnärers verk. Tack för ert slit – filmen blev fantastisk!

Skärmavbild 2013-01-27 kl. 20.48.53

Skärmavbild 2013-01-27 kl. 20.58.45

Stockholm

Du ringer sent
Och säger din lägenhet
Kommer lossna ifrån huset
Krossas emot gatan
Man måste bära
Sin sorg i armarna
Man måste härma dom som orkar
dom som fortsätter ändå

Ingen annan skulle förstå
Och ingen annan skulle gå
En meter för mig
Jag behöver dig

Du säger kom
Och ta mig någon annanstans
Alla väggar kryper närmare
Och närmare och du vet
Man måste bära
En rymd på axlarna
Man måste härma dom som vaknar
Och vet vad dom vill ha

Ingen annan skulle förstå
Och ingen annan skulle gå
En meter för mig
Jag behöver dig

Ingen annan skulle förstå
Och ingen annan skulle gå
En meter för mig
Jag behöver dig

Och i natt
Du måste tvinga mig ut
Och jag ska bara följa med
Jag behöver dig
Och i natt
Jag orkar inte va rädd mer
Du måste ta mig någon annanstans
Hör du mig?

Du sa kom
Du måste tvinga mig ut
Och jag ska bara följa med
Jag behöver dig
Du sa kom
Jag orkar inte va rädd mer
Du måste ta mig någon annanstans
Hör du mig?

Hör du mig?
Hör du mig?
Hör du mig?
Hör du mig?

Jonathan Johansson har gått varm på min Spotify senaste tiden.

Vad säger du, hur tolkar just du texten?