Välkommen till Motala – de otrogna träsktrollens hemvist

22532404_10155693778426760_836335176_o

Välkommen till Motala – Östergötlands sjöstad! Nu kanske staden vid Vätterns strand behöver fundera på att byta slogan … Välkommen till Motala – de otrogna träsktrollens hemvist! I den nya finns ju i alla fall viss känsla för vatten kvar, om än kanske, inte lika lockande? Min hemstad Motala, det är så roligt att få läsa om dig i skönlitterär form och det finns nog ingen som skriver så utan krusiduller om livets jäkla vedermödor som Jossan <3

Jag saknar Motala! Inte för alla otrogna män som verkar bo där, utan för den härliga gemenskap som jag fick vara en del av under några dagar då jag befann mig mellan pärmarna på Josefine Sandbloms bok Kalla mig Amanda.

Vem är då Amanda? Amanda, eller rättare sagt Kalla mig Amanda, är en blogg där några av kvinnorna i boken skriver av sig om otrogna karlar de träffat i Motalas nattvimmel. Det tar inte lång tid innan bloggen sprids vitt och brett och blir den stora snackisen på östgötaslätten.

Om du gillar småstäder, lekland, att läsa bloggar och slänga käft, göra listor eller avsaknaden av listor, vin och svin samt krossade hjärtan och fulgråt är Kalla mig Amanda något för dig. Älskar du också, precis som jag, kvinnor som stöttar varandra i vått och torrt är verkligen Kalla mig Amanda en bok för dig. Tycker du inte om att läsa ingående beskrivningar om karaktärer som sexar sig, över en sida eller två, bör du kanske komma över det eftersom det finns en hel del sexande mellan början och slutet i den här boken. Som en av karaktärerna skulle uttrycka sig ”bläddra i (kött)-boken själv” så får du se.

Nästa bok, om Amanda, ska tydligen utspela sig under Vätternrundan, låter svettigt! ;)

Annonser

Vi försöker lösa brotten tillsammans

22070386_10155639423346760_291071453_oJag och sambon har lyssnat på Läckbergs böcker ihop och sedan Emelie Schepp debuterade med Märkta för livet har vi även hunnit med två av hennes böcker tillsammans. Senaste boken Pappas pojke är en riktig kluring och jag älskar kluringar. Att vända och vrida på minsta lilla ledtråd som dyker upp, bara sådär i förbifarten, och försöka lista ut om vi kan lösa fallet fortare än polisen. Den här gången hann boken nästan ta slut innan vi klurat klart, precis så som det ska vara.

Och Jana och hennes KER-förbannelse, äntligen väcktes verkligen sympatin för henne. Äntligen vågar hon ge efter och känna något för någon, men då är det förflutna där och flåsar henne i nacken – hon vågar och kan inte ge efter. Så jäkla frustrerande.

Danilo fortsätter vara ett svin, samtidigt som jag tycker lite synd om honom. (Kan ju inte sluta tänka på att han ju inte heller valt HADES lika lite som Jana KER). Fast han spelar på den sympatin, i Pappas pojke, han duperar och är iskall för att få kvinnorna dit han vill. Efter att ha läst Prio ett (bok tre) skrev jag detta:

Förresten, är det någon mer än jag och min sambo som tror att det kan spraka till mellan Jana och Danilo? Jag menar att gränsen mellan kärlek och hat är väl tunn, väldigt tunn – eller?

Nu skulle jag inte säga detsamma. Schepp har övertygat mig om att Jana verkligen avskyr Danilo. Det ska bli spännande att se hur det hela artar sig framöver.

Nu till lite småsaker som störde under ljudbokslyssningens gång:

  • Vi saknar Katarina Ewerlöf som uppläsare. Hennes rollgestaltningar, främst hur kvinnornas uttrycker sig och framställs är helt outstanding. Nu kändes de tyvärr mjäkiga, försiktiga och ur karaktär. Främst Mia och Jana. Jana är (jävligt) kort och bestämd och Mia är (jävligt) aggressiv, förbannad och tjurig, för det mesta. Det måste få höras i deras röster.
  • Jag störde ihjäl mig på att Janas namn i första halvan av boken uttalades Jaana, typ. Men helt plötsligt så var det Jana igen, precis som vanligt. Vi skämtade om (när vi hörde det) att det var någon som kommit in under inspelningen av boken och bara:
    – Nej, men säger du Jaana!? Jana, heter hon ju! Hur långt har ni kommit i uppläsningen? HALVA BOKEN!? Ok, boken ska ju släppas alldeles i dagarna, vi hinner inte fixa till det. Kör på Jana framöver, det är säkert ingen som märker något – Jana. Ok?
    – Ja, Jana. Bra.

Drama för unga – Den oändliga historien

Skärmavbild 2016-07-26 kl. 10.43.45

Jag har lyssnat på Sveriges radios version av Den oändliga historien av Michael Ende. Det är åtta avsnitt á 15 minuter och passar verkligen ypperligt att lyssna på så här i semestertider, oavsett om du är gammal eller ung.

Själv blir jag så nostalgisk att jag blir gråtfärdig ibland, filmen Den oändliga historien var en av mina allra största favoriter när jag var liten. Min morbror hade filmen hemma, påVHS, och jag cyklade till dem och lånade den säkerligen varannan vecka. Sedan tittade jag och min granne Daniel på den, och inte sällan var min lillebror David med också. Daniel ville alltid vara Atreyu och jag ville alltid vara barnkejsarinnan, för givetvis ville man vara någon i den där berättelsen. I efterhand tänker jag att vi nog alla egentligen var Bastian, det är ju han som får vara med om allt och får veta allt. Bastian vill jag vara och jag har nog, trots åldern, aldrig slutat leta efter min alldeles egna Oändliga historia (och jag tittar fortfarande i garderoberna och önskar att en av dem ska sakna en vägg och istället dölja en granskog …) där Oryn skulle ta mig med till en annan värld, in i Fantasien. 

Här kan ni lyssna på Den oändliga historien:
Drama för unga

Läckert ljudboksmarathon avslutat

Skärmavbild 2015-02-22 kl. 22.46.21Sedan i julas har jag och min sambo gått all in och lyssnat på samtliga Läckbergs romaner. Eller, jag började lyssna på de två första böckerna i Fjällbacka-serien och när jag satt satt och ritade och lyssnade på Stenhuggaren så fastnade min sambo i boken han också, sedan dess har vi haft gemensam läsupplevelse här hemma och även på korta och långa körningar med bilen.

Har du inte lyssnat på ljudbok med någon så gört! ;) Det har varit så skönt att stänga av den där tv:n som min sambo annars (han faktiskt mer än mig) så gärna sätter igång så fort han är vaken, så den står här hemma och bakgrundsbrusar. Nu har vi istället fixat och donat med grejer i hemmet samtidigt som vi lyssnat på spännande berättelser, pausat och delat teorier om vem som är skyldig till mord och varför vi tror som vi gör.

Det bästa är dock när vi struntar i att göra något alls än att bara ligga där på soffan eller i sängen och lyssna tillsammans. Ibland flera timmar i sträck. Härligt att umgås och bara vara. Igår lyssnade vi i ett par timmar på Lejontämjaren tills klockan var ett på natten, då gav vi upp med bara två timmars spännande lyssning kvar. Efter frukosten idag fortsatte vi vårt lyssnande. Lejontämjaren är den senaste boken av Läckberg och definitivt den bästa, de andra tycker jag har varit bra de också, men den här var extra svår att lista ut. Många karaktärer osv. men en liten hint i början av boken satte mig på rätt spår så jag fick känna sig lite smart i slutet ;)

Innan det är dags att sova ikväll hoppas jag att vi har hunnit igång med Emelie Schepps bok Märkta för livetDet är, liksom Läckbergs böcker, Katarina Ewerlöf som läser och hon gör det med bravur.

En liten tanke som dock slagit oss, vi som går i väntans tider, är att när vår lilla knodd kommer ut, vilket kan bli vilken dag som helst (BF idag), så kommer hon kanske tro att det är Katarina som är hennes mamma. Det är ju hennes röst hon lyssnat till i ett antal oräkneliga timmar den senaste tiden. Man har ju hört om bebisar vars föräldrar lyssnat på en viss låt väldigt mycket under graviditeten, vilken sedan lugnat barnet när det väl kommit ut. Jag antar att jag får ta fram mitt hemliga vapen: valfri ljudbok med Katarina Ewerlöf, varje gång vår lilla tös skriker sig fördärvad framöver. Det borde väl gå som smort, finns väl inte en unge som inte lite deckarmysterie kan råda bot på, I say?! ;)

”En bok att älska!”

Så fruktansvärt bra! Det här måste vara den bästa boken jag läser i år?

I 18 timmar och 47 minuter har jag lyssnat på Niceville. Det kan tyckas vara lång tid, men kändes inte som det när jag lyssnade mig yr under några dagar nu i juli. Underbara karaktärer som får mig att skratta, gråta och att muttra instämmande. Förfasas gör jag också av den människosyn som målas upp i 60-talets Mississippi. (Även om jag inte borde bli förvånad, jag visste ju detta).

IMG_7704Igår när fantastiska Anna Maria Käll satte punkt, kände jag mig tom och började genast leta efter fler böcker av Kathryn Stockett. Det finns inga. Först fick jag för mig att The Help var en annan bok då jag inte riktigt fattade poängen med att översätta The Help till Niceville, då båda låter lika mycket engelska för mig. Hur som, det finns ingen mer bok att läsa av henne och det är mycket tråkigt. Kanske det vara så att det här var boken hon gått och burit på så länge att den när den sedan kom ut, blev en ”one hit wonder”? Jag hoppas inte det, jag vill läsa mer, det är så underbart, hemskt bra.

Jag är så nöjd med att jag valde Niceville som ljudbok. Jag läste i några av Storytels användarkommentarer kring boken och det är en del som stör sig på uppläsningen, att man hör när uppläsaren sväljer. Jag tänker knappt på detta och när jag väl har råkat tänka på det, så gör det inte mig det minsta. Hur som så tänker jag nu lyssna vidare på nästa bok och där är det Anna Maria Käll som är uppläsare igen. Antar att hon kommer få vara den som ger röst åt min semester 2013.

Eftersom jag inte vill släppa historien riktigt än, så har jag beställt filmen (för givetvis finns det en sådan). Jag antar att den kommer anlända på tisdag och då ska jag sitta som klistrad vid min TV och bara njuta av Skeeter, Aibileen och Minny igen. Men, som vanligt tror jag inte att någon film kan slå den film jag såg i mitt huvud när Maria läste.

Har du inte läst/lyssnat på denna bok, se då till att göra det. Nu! Bums! På momangen!
Rapport av sedd film kommer och jag avslutar med två favoritavsnitt ur boken som kanske kan få dig att bli lite mer intresserad, om du inte lyckats bli nyfiken på boken än:

Jag vill inte att nån ska förstå hur mycket jag behöver dom där miss Skeeter-historierna. Nu när jag inte kan gå på Shirley Boons möten längre är det nästan det enda jag har kvar. Och  jag säger inte att miss Skeeter-träffarna är roliga. Varenda gång vi ses så klagar jag. Jag stönar. Jag blir arg och får raserianfall. Men grejen är den att jag gillar att berätta mina historier. Det känns som om jag gör något åt situationen. När jag går därifrån har betongklumpen i mitt bröst lossnat och smält ihop så att jag kan andas i några dar. (235)

I hotellobbyn verkar luften plötsligt stå still. Äkta män i färd med att dricka sin whisky hejdar sig mitt i en klunk när de får syn på den här skära uppenbarelsen i dörren. Det tar någon sekund innan bilden går in. De stirrar men ser inte, inte än. Men allteftersom bilden blir verklighet – äkta hud, äkta urringning, kanske inte riktigt så äkta blont hår – lyser ansiktena upp. De verkar alla tänka samma sak: äntligen … Men när de sedan känner sina likaledes stirrande frus naglar gräva sig in i armen på dem börjar de bistert rynka pannan. Ögonen antyder ånger när de avfärdar sina äktenskap (hon låter mig aldrig göra något roligt), erinrar sig ungdomstiden (varför åkte jag aldrig till Kalifornien den sommaren?) eller minns sin första kärlek (Roxanne …) Allt detta händer under loppet av ungefär fem sekunder och sedan är det över och de står bara där och stirrar. (342)

”En bok att älska!” har Aftonbladet skrivit om Niceville. Jag följer uppmaningen, utan förbehåll.