Det var det värt! (Spoiler alert!)

IMG_1075Årets först bok är utläst och det blev Nyckeln. 813 sidor lång är den och idag har jag faktiskt inte gjort så mycket mer än läst hela eftermiddagen. Nacken ömmar och knakar  när jag till slut får lämna Engelsfors för sista gången. (Men, det var det värt!)

Det blev någon liten tår på sina ställen och jag måste också säga att den där Mona Månstråle livar upp en hel del, med sin riviga och humoristiska dialog. Jag är helt klart ett Månstrålefan och ser mycket fram emot att få se filmatiseringen av just den här scenen:

Det går ett ögonblick. Det går två. Sedan gnisslar det gällt när den tunga dörren öppnas.

Mona står där i sin fulla prakt, med nypermanentade kruslockar och en neongul träningsoverall. Byxorna är nerstoppade i cowboybootsen och hon har en cigarett i mungipan. Hon ser på dem med oändligt missnöje.
”Ni är lika välkomna som en böld i arslet på en cykelsemester”, säger hon och släpper in dem.

Den här gulliga scenen gjorde sig riktigt bra i mitt huvud och ska således bli intressant att se på film:

Hon stelnar till i dörröppningen.
Melvin står framför soffan och dansar till den glättiga musiken. Och i soffan skuttar pingvinen upp och ner som om den dansar med honom. Vingarna studsar i otakt mot den bulliga pingvinkroppen.

Med det sagt, en bra bok har nått sitt slut. Nu ska jag ta med boken till jobbet och ställa den i klassrumsbiblioteket. Jag vet i alla fall en elev som redan lagt anspråk på att få läsa den, så snart jag var klar. Det blir en bra börjar på det nya året :)
IMG_1074Jag kan inte göra annat än instämma.
Tack för en trevlig pratstund och världstjusiga hälsningar i mitt bokexemplar
Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren :)

Rolig och inspirerande bok för aspirerande barn- och ungdomsförfattare

IMG_8259Jag läser en bok som heter Så skriver du för unga av Ylva Carlsdotter Wallin. Den börjar med en historisk bakgrund till barn- och ungdomslitteraturen och fortsätter sedan att med exempel ur densamma ta sig an hur man kan skriva personbeskrivningar, dialoger, bygga upp historier m.m. m.m. när man vill skriva för just barn och ungdomar.

Jag läser boken från pärm till pärm, men den funkar säkerligen lika bra som en skrivandets uppslagsbok. Här och var dyker skrivövningar upp, vilket var en positiv överraskning. Då jag arbetar som lärare hittar jag en hel del matnyttigt att ta med in i klassrummet, som när vi exempelvis arbetar med flödesskrivning. När vi lär oss om de/dem och dom har Carlsdotter Wallin valt ut en dialog ur Harry Potter och de vises sten för att undersöka skriftspråk och talspråk samt hur de olika varianterna i text kan beskriva karaktärsdrag och inbördes relationer karaktärer emellan. I klassen kan vi titta på detta och tala om hur Hagrids sätt att tala skiljer sig från Ollivanders och vad Hagrids talspråk fyller för funktion i texten. Vi kan också undersöka om/hur dialogen förändras när talstreck används istället för citattecken, som här nedan:

“Rubeus! Rubeus Hagrid! Vad roligt att se dig igen … Ek, sexton tum, ganska böjlig, var det inte så?”
“Jo, de va de, sir” , sade Hagrid.“
Det var en bra stav du hade. Men de bröt den väl mitt itu när du blev relegerad, antar jag?” sade Mr Ollivander, plötsligt sträng.
“Ähum … ja, de gjorde dom”, sade Hagrid och trampade nervöst med fötterna. “Men jag har fortfarande bitarna kvar”, tillade han glatt.
“Men du använder dem väl inte? sade Mr Ollivander skarpt.
“Nej, visst inte, sir”, sade Hagrid hastigt. Harry lade märke till att han tog ett väldigt hårt grepp om sitt skära paraply medan han talade.

(Ur Harry Potter och de vises sten av J.K. Rowling.)

När man läser en bok om hur man ska skriva, så förväntar jag mig att läsningen ska vara lite tung. Att jag inte kommer orka läsa så mycket åt gången. Men i det här fallet har jag fel. Läsningen flyter på och känns lättsam även fast den ger mig så mycket. Blad efter blad vänds i rask takt och det viks in hundöron på var och varannan sida. Till hundöronen tänker jag återvända sedan, när jag är färdigläst och läsa igen, för att tänka och lära och använda skrivövningarna själv. För jag läste någonstans att ska man lära någon att skriva (som vi svensklärare gör) då behöver man ju skriva själv också. Så det tänker jag göra. Om det sedan så småningom blir en bok av det hela, det återstår att se. Är det något jag vet om skrivandets konst, så är det att det inte är lätt. Då skulle det väl inte kallas för en konst, antar jag?

IMG_8260

IMG_8261

IMG_8262

Tack Ordfront, för recensionsexemplaret.

Den här boken högläser jag inte igen

Skärmavbild 2013-06-27 kl. 10.01.32

I 4E har vi läst boken Hemligheten på perrong 13Det var en bok som var fylld med beskrivningar (tur att vi har pratat om adjektiv i skolan) och man brukar ju säga att man ska använda sig av adjektiv för att få mer liv i texten, så att läsaren verkligen ser miljöerna framför sig. Och visst såg vi dem framför oss när vi läste, dock blev det för mycket av det goda. Ibland kändes det som att läsandet var ett kämpande fram i en snårig skog:
– Snälla, kan det inte hända något snart … bla, bla, bla (läs: sida upp och sida ner av beskrivningar).
Ungarna reagerade på detta och jag också.

Trots detta var det några barn i klassen som längtade efter att få höra mer av berättelsen. Jag försökte hålla uppe min entusiasm och läsa högt på bästa, medryckande sätt – men ibland snubblade jag (faktiskt på grund av alla dessa beskrivningar, som ibland gjorde texten svår att läsa och följa) men tog mig upp och satte fart igen.

I slutet av boken, när man känner att nu, nu närmar vi oss upplösningen, så blev det lite bättre. Det är en scen i en restaurang där det händer en hel del och när vi var där och läste, då blev det underbart roligt.

Till sist skulle jag nog bara vilja säga att det som fastnat i mitt sinne allra mest från den här boken är dimduningen, en sådan söt liten krabat skulle jag vilja ha. Hoppas jag inte är allergisk :)

Har du läst boken? Vad tyckte du?

Läs gärna Boktjuvens tankar kring Hemligheten på perrong 13, hon sätter verkligen huvudet på spiken var gäller karaktären Raymond och alla de andra karaktärerna i andra böcker som det är meningen att man ska tycka illa om. Vad är det egentligen man förmedlar till barnen genom dessa arketyper?

Gästrecension från Bianca i årskurs fyra

Skärmavbild 2013-06-11 kl. 12.55.03

Bianca har läst boken Samurajens döttrar – I mästarens skola. Så här tycker hon om boken:

”Jag tycker om den här boken för den är lite läskig och mystisk, exakt sådana böcker vill jag ha. Det som är lite dåligt är att det som gör att allt börjar hända kommer lite tidigt.”

Jag ger den fyra och en halv stjärna av fem.

Längtar efter lästid

Nä, bloggen är inte nedlagd även om det kan verka som så just nu. Det känns som det var en evighet sedan jag läste en bok. Det känns som en evighet sedan jag fick skriva här. Livet som lärare i slutet av maj och början på juni är full av rättande och matrisifyllande. Jag ser fram emot vecka 24 och den efterlängtade lästiden.

 

– Nej, läs ett kapitel till! Eller två till!

Jag känner mig tvungen att dela med mig av klassens entusiasm inför boken Eddie 12 och hon som heter Elsa/Elsa 12 och han som heter Eddie. Vi började läsa den i förra veckan Skärmavbild 2013-04-27 kl. 09.57.33och varken jag eller ungarna vill egentligen sluta läsa när vi väl börjat, för boken är så himla bra.

Upplägget är speciellt, något som titeln antyder. Det här är en ”två i en”-bok, ungefär som Clerasils 2 in 1 ;) Du kan välja att läsa berättelsen från Eddies perspektiv eller från Elsas perspektiv, beroende på från vilket håll du börjar läsa. Då vi i klassen inte skulle behöva välja singlade jag bok (istället för slant) om det. Jag kastade upp den spinnande boken i luften och lät den dunsa ner på en bänk och voilá: omslaget med Eddie som huvudkaraktär hamnade uppåt och där började vi alltså. (Boken mår bra efter den roterande flygturen, för er som undrar).Skärmavbild 2013-04-27 kl. 09.57.13

Hittills har vi fått reda på att Eddie är en tuffing i skolan, som skolkar en hel den. Hemma tar han däremot stort ansvar för sin lillebror då familjeförhållandena präglas av missbruk och därav också frånvarande vuxna. Eddie får köpa en mobil av en kompis. Två problem infinner sig i och med detta ”köp”: Eddie måste under kort tid, på något sätt, få ihop pengar till köpet och tar då till metoder som innebär att han bryter mot lagen. Han vet att mobiltelefonen är stulen och det som komplicerar det hela än mer är att den verkar tillhöra Elsa, en ny tjej som börjat i Eddies klass.

Hur Eddie ska lyckas lösa det hela är vi väldigt spända på att få veta. Det ska också bli intressant att få ta del av Elsas perspektiv i allt detta. Är hennes tillvaro raka motsatsen till Eddies? Har hon märkt att det är han som har hennes mobil? Hur är det att vara ny i klassen? Och, hur lyckas man behålla spänningen att vilja läsa vidare om Elsa när vi väl fått ett slut på historien genom Eddie? Detta och mycket mer frågar vi oss under läsningens gång.

kapitlen är korta, mellan två till fem sidor, går det väldigt snabbt att läsa boken. Vilket gör den till en perfekt bok att läsa högt i klassen. Ungarna vill höra mer (och jag också) så det är svårt att sätta stopp efter att vi bestämt att vi endast ska läsa tre kapitel exempelvis. Hur som, snart är det måndag och vi kan återigen få ta del av Eddies kamp mot klockan i jakten på pengarna. Ska ha klara det? Eller blir det stryk istället?

Jag läser boken i en årskurs fem, men tycker nog att den passar från fyran och uppåt. Jag tycker ju att den är bra, så säkerligen gör äldre elever och även andra vuxna det också, så: läs!

Det är nu det börjar

Det här måste nog vara den bästa ungdomsboken jag läser i år!
Ja, jag vågar säga det så här tidigt på våren och med en stor del av läsåret framför mig.

IMG_7044

”Vad gör livet värt att leva?”
Du stirrar på den svarta skärmsläckaren.
”Jag vet inte. De där stunderna då man är fullkomligt lycklig.”
Du talar med en mörkare röst nu, nästan ett helt annat tonläge.
”Men de är alldeles för korta. Det är alldeles för få lyckostunder i jämförelse med de mörka. Jag menar alla de långa perioderna mellan de lyckliga stunderna. Det är helt enkelt inte värt det.”


”Det är nu det börjar”
skrev min två år äldre kompis Sussi till mig när jag tog studenten. Jag tog det som en sanning och en utmaning mitt i allt det läskiga men också förväntansfyllda inför en framtid bortanför skolans trygga, schemalagda dagar. Det kändes som jag kommit ut ur en låda, öppnat en dörr där jag förvarats, och plötsligt stegat ut över tröskeln till en plats där all världens val bredde ut sig framför mig. I alla fall några få ögonblick där på gymnasieskolgården där jag och de andra studenterna viftade med våra studentmössor. Någon dag senare var jag inne i vardagen och satt i kassan i matbutiken och blippade varor det snabbaste jag kunde – för att tävla mot mig och själv och göra vardagen lite roligare.

Det var om mig, men boken jag läst handlar om Ellen och Astrid som går sista året på gymnasiet och smider stora planer inför sommaren då de tar studenten. De ska resa till Barcelona, sitta och njuta av folkvimlet, spela gitarr och bara vara. Vara var som helst, utom just i småstaden Växjö där de just nu är. Var som helst än där.

Det blir ändå inte som de planerat. Under skolårets gång börjar Ellen må dåligt, hennes energifyllda väsen är sig inte längre likt. Hon går med hopsjunkna axlar, blir gradvis tröttare och tystare och omgivningen ser detta men vet inte hur de ska hjälpa. Astrid vill finnas där och berätta för andra men är då samtidigt rädd att förlora sin vän.

Du stannar och ler.
”Allt kommer att bli bättre nu, Astrid. Jag lovar dig.”
Jag vänder mig om och ser på den döda anden borta vid vägkanten. Den ser tillbaka på mig och blinkar med ena ögat …
Tror du va?

Livet lever berg- och dalbana med känslorna; kärlek, rädsla, sorg och ilska vrider sig om varandra i Antiloper och språket är fantastiskt träffande. Strukturen kan kännas aningen förvirrande, kan jag tänka mig, för en lite mer ovan läsare då berättarperspektivet varvas mellan Astrids upplevelser och Ellens upplevelser av det som händer. Läsaren vet i början inte vem som berättar vad och då får man lista ut det genom att se på hur berättaren beskriver sig själv och andra. När jag började läsa boken bläddrade jag fram och tillbaka bland kapitlen för att få koll på vem som var vem och vems berättelse jag läste. Till slut lät jag det bara vara och berättelsen fick flyta på bara som den var och som den ville, då släppte förvirringen och jag kände att jag fick koll på ur vems perspektiv de olika delarna berättades.

När jag började läsa boken förra helgen, var den svår att lägga ifrån sig. Nu har det gått en hel vecka sedan jag läste i den sist, då jobb och studier tagit all tid, men jag kom in i den fort och med bara 100 sidor kvar slukade jag det som var kvar i ett nafs. Boken är indelad i korta kapitel med ganska mycket dialog från och till, ibland får läsaren ta del av personliga brev och meddelanden. Allt detta gör boken snabbläst men inte det minsta ytlig. Tvärtom, jag stannar upp och vilar på orden, läser om och njuter av fina formuleringar.

IMG_7071Jag funderar över hur mitt gymnasiejag hade handlat om jag varit i samma situation som Astrid. Det enda jag behövde bekymra mig om på gymnasiet var: utseendet, kompishänget, kärleken och få det att passa med studier och jobb. Vi var obekymrade på det viset att vi alla mådde bra och tog livet med den klyschiga ”klacksparken”. Men saker och ting hade ju kunnat vara annorlunda, vilket jag är glad över att de inte var.

Sätt den här boken i handen på närmsta lärare, förälder och gymnasieungdom. Diskutera sedan vad ni läst då berättelsen bjuder på många perspektiv kring hur människor är och vill vara samt om vad som spelar roll i livet. Antiloper är superviktig och oerhört läsvärd!

IMG_7046Nu vill jag sätta tänderna i Roxbergs nya roman Fågelhuset också, så snart som möjligt.