Vi försöker lösa brotten tillsammans

22070386_10155639423346760_291071453_oJag och sambon har lyssnat på Läckbergs böcker ihop och sedan Emelie Schepp debuterade med Märkta för livet har vi även hunnit med två av hennes böcker tillsammans. Senaste boken Pappas pojke är en riktig kluring och jag älskar kluringar. Att vända och vrida på minsta lilla ledtråd som dyker upp, bara sådär i förbifarten, och försöka lista ut om vi kan lösa fallet fortare än polisen. Den här gången hann boken nästan ta slut innan vi klurat klart, precis så som det ska vara.

Och Jana och hennes KER-förbannelse, äntligen väcktes verkligen sympatin för henne. Äntligen vågar hon ge efter och känna något för någon, men då är det förflutna där och flåsar henne i nacken – hon vågar och kan inte ge efter. Så jäkla frustrerande.

Danilo fortsätter vara ett svin, samtidigt som jag tycker lite synd om honom. (Kan ju inte sluta tänka på att han ju inte heller valt HADES lika lite som Jana KER). Fast han spelar på den sympatin, i Pappas pojke, han duperar och är iskall för att få kvinnorna dit han vill. Efter att ha läst Prio ett (bok tre) skrev jag detta:

Förresten, är det någon mer än jag och min sambo som tror att det kan spraka till mellan Jana och Danilo? Jag menar att gränsen mellan kärlek och hat är väl tunn, väldigt tunn – eller?

Nu skulle jag inte säga detsamma. Schepp har övertygat mig om att Jana verkligen avskyr Danilo. Det ska bli spännande att se hur det hela artar sig framöver.

Nu till lite småsaker som störde under ljudbokslyssningens gång:

  • Vi saknar Katarina Ewerlöf som uppläsare. Hennes rollgestaltningar, främst hur kvinnornas uttrycker sig och framställs är helt outstanding. Nu kändes de tyvärr mjäkiga, försiktiga och ur karaktär. Främst Mia och Jana. Jana är (jävligt) kort och bestämd och Mia är (jävligt) aggressiv, förbannad och tjurig, för det mesta. Det måste få höras i deras röster.
  • Jag störde ihjäl mig på att Janas namn i första halvan av boken uttalades Jaana, typ. Men helt plötsligt så var det Jana igen, precis som vanligt. Vi skämtade om (när vi hörde det) att det var någon som kommit in under inspelningen av boken och bara:
    – Nej, men säger du Jaana!? Jana, heter hon ju! Hur långt har ni kommit i uppläsningen? HALVA BOKEN!? Ok, boken ska ju släppas alldeles i dagarna, vi hinner inte fixa till det. Kör på Jana framöver, det är säkert ingen som märker något – Jana. Ok?
    – Ja, Jana. Bra.
Annonser

Älskade djur

22015490_10155636173991760_1602526537_o

Per José Karlén har skrivit och illustrerat den fina boken Älskade djur. Om lilla Pino som hälsar på i djurparken för att undersöka frågan: hur mycket älskar du mig? Medan alla mammor, pappor, syskon och kompisar besvarar frågan från de små djurbarnen, tecknar Pino allt han ser. När han kommer hem till sina pappor i slutet av boken, har han en hel liten anteckningsbok fylld av kärleksförklaringar. Älskade djur är en fin bok om kärlek som passar ung som gammal.

Min dotter på 2,5 år tycker mycket om boken om Pino och djuren. Roligast är det stora uppslaget med elefanterna, se längre ned bland bilderna.

21982029_10155636148941760_1932685927_o

22047291_10155636173751760_1380308866_o

22015544_10155636173756760_979736560_o

22016727_10155636173946760_1866744768_o

Vill ni se hur det ser ut utanför bilderna i böckerna, besök belovedanimals.se

Orkidépojken

21981965_10155635723456760_2026723964_o

Om att vara ensam – tillsammans?

Flera röster får komma till tals i Orkidépojken av Helena Dahlgren. Rösterna berättar om utanförskap, sådan som syns tydligt och därför inte går att missa. Men även utanförskap som inte syns, den som existerar i en gemenskap men kanske bara känns inuti.

Orkidépojken är inspirerad av Twin Peaks universum. På sina ställen är detta väldigt tydligt som då Tyresös mest populära tjej, Lina Palmgren, försvinner eller när någon får frågan ”Vill du leka med elden?”. Då vaknar till och med igenkänningen i mig, som såg tv-serien i 11-årsåldern när den gick på TV. Sedan dess har jag inte sett den igen, för att Bob skrämde skiten ur mig.

De som fattar, de fattar. Tyvärr är jag inte en av dem.

Som läsare av Orkidépojken kan jag önska att jag hade bättre koll på Twin Peaks, musik av Amy Winehouse och Morrissey, men jag har inte det. I sammanhanget får det mig att känna mig utanför och jag vet inte om mer Twin Peaks eller mer Amy hade fått mig att känna mer för karaktärerna och det som pågår i Orkidépojkens Tyresö, men jag intalar mig själv det.

För trots att jag ville veta vad som skulle hända karaktärerna i Orkidépojken och läste boken i en hast, så blev karaktärerna och händelserna aldrig speciellt viktiga för mig. Om jag vågar möta min demon, Bob, och titta på Twin Peaks igen så kanske en omläsning av Orkidépojken blir annorlunda.

P.S Det är häftigt att skriva in webbadressen till bloggen som nämns i boken och hitta den där på skärmen! :)

Tack Lava för recensionsexemplaret.

Stenkistan

20862124_10155518720596760_177481579_oJag har precis läst Stenkistan av Annika Widholm. Det är Hegas förlag som ger ut boken som ligger på Hegas-nivå 4. Det är alltså en bok till ”dig som vill lära dig några svåra ord” med ”ett språk som ställer lite högre krav på ordförråd och grammatik.” Lix (läsbarhetsindex) 20. Boken är från 9 år och uppåt.

Jag tycker Stenkistan är en riktig bladvändare. Berättelsen börjar med att Lukas, 13 år, hittar en dödskalle (jag har alltid trott det stavades döskalle, så där fick jag lära mig något nytt) i skogen. Han tar med sig kraniet till en osteolog för att ta reda på hur gammalt det kan vara. Kan det vara så att Lukas hittat kvarlevorna efter en liten flicka som försvann från bygden för länge sedan?

Stenkistan är härligt mystisk men handlar också om livet som nybakad tonåring med kärleksproblem.

Hade jag fortfarande arbetat som lärare så hade jag läst boken med mina elever i år 4 eller 5. Kanske hade vi då diskuterat boken utifrån denna läsnyckel. Nu får boken flytta från mig till en lärarkollega och hennes klass istället, hoppas de kommer läsa, rysa och mysa!

Skärmavbild 2017-08-14 kl. 22.57.17

Tack, Hegas för recensionsexemplaret.

En humoristisk historia om mod

Skärmavbild 2017-03-19 kl. 22.25.39

Jag har läst Tjockskallarnas uppror av Kalle Holmqvist, den utspelar sig i en by som heter Uggledalen och året är 1659. Kungen har bestämt att det är dags att kriga med dansken (igen). I Uggledalen, som befolkas av Tjockskallar, bestämmer sig folket för att vägra skicka ut sina karlar i strid även om straffet för vägran är döden.

Tjockskallarnas uppror är en lättläst historia om livet på 1600-talet. Då jag arbetat som historielärare på mellanstadiet blir jag glad att det skrivits en bok som med fördel kan högläsas i klassen för att undersöka en tid så olik vår. Hur var det exempelvis att leva i ett samhälle där kungens makt var given av Gud och inte skulle eller kunde ifrågasättas?

Kalle Holmqvist skriver på ett humoristiskt sätt om folket i Uggledalen, vars huvuden är så fulla av egna tankar och idéer att de kallas för tjockskallar. De vågar stå upp mot kungen och kyrkan för att rädda sina karlar i byn från att bli tvingade ut i krig. Historien är en berättelse om mod och kritiskt tänkande. En humoristisk, smart och lärorik historia.

Tack, Murbruk förlag för recensionsexemplaret.

Fattigfällan – en viktig bok

Just nu läser jag en bok som jag tycker är riktigt viktig. Jag kan inte riktigt tro att det är sant, det jag läser för jag har alltid tänkt att det finns ett skyddsnät i Sverige för oss att bli uppfångade av om det skulle vara så att allt verkligen skiter sig. Det trodde Beata också.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-15-kl-23-01-52Fattigfällan är skriven av Charlotta von Zweigbergk och handlar om Beata som är en kvinna i medelåldern, egen företagare sedan 20 år tillbaka och som hela sitt yrkesverksamma liv varit noga med att betala in sina räkningar i tid och skött bokföringen exemplariskt. Hon är inte någon som slösar de pengar hon tjänar. Hon säger att hon som ensamstående fyrabarnsmamma lärt sig att hushålla med pengarna, även om barnen är utflugna, när läsaren får börja ta del av hennes tillvaro.

Att läsa Fattigfällan som att den handlar enbart om Beata är ju så klart inte tanken. Beata får vara den som visar oss andra hur många har det i vårt land, när de faller mellan stolarna och hamnar i det värsta av utanförskap.

För Beatas del börjar allt med att hon blir sjuk. Jag får för mig att hon blivit utbränd men det är inget som någonsin bekräftas i boken. Hon gör sitt bästa för att betala av de räkningar hon har, använder sina besparingar den första tiden, för att inte hamna hos inkasso eller kronofogden. Hon kontaktar socialtjänsten för att få ekonomisk hjälp. Det tar tid innan hon får komma dit och då har hon verkligen inga pengar kvar, ändå nekas hon hjälp. Beata hamnar i ett moment 22, hon får inga pengar. I alla fall inga månatliga betalningar. Det kommer småsummor då och då. Hon kan aldrig planera någonting. Aldrig veta om hon har pengar att betala hyra eller köpa mat och andra förnödenheter för.

Omgivningen kan verkligen inte förstå att Beata är totalt utblottad. Hon får det ”goda rådet” efter det andra: betala räkningarna direkt när du får dem, budgetera och till sist är det någon som tycker att hon ska skaffa en god man som kan hantera hennes pengar. Verkligheten är ju den att hon inte har en endaste liten peng att hantera över huvud taget, men det kan ingen få in i huvudet. Alla har, liksom Beata själv hade, bilden av det sociala skyddsnätet för ögonen. Man får hjälp. Ingen i Sverige kan vara fattig. I så fall är den personen en tiggare från ett annat land. Eller, en person som inte kan ta hand om sig själv och orsakat sin fattigdom genom osunt beteende. Ungefär så, går resonemangen.

Det som slår mig mest, förutom alla helt vidriga surrealistiska möten med socialtjänsten är bemötandet av Beata. Att hon blir så fullständigt utanför. Hon passar inte in någonstans. Hennes vänner drar hon sig bort ifrån, eller de från henne. Hon passar inte längre in i den sociala kontexten. Hon bidrar inte längre med det som folk förväntar sig att hon ska bidra med. Visst, de kan se att hon har det svårt och de kan bjuda på en bit mat. Men när det upprepas flera gånger om så börjar det kännas obehagligt. En vän bjuder väl tillbaka?

Socialtjänsten bemöter Beata som en siffra i statistiken. Hon är inte någon riktig person för Mumin, som Beata kallar sin kontakt. Mumin dristar sig vid ett tillfälle, när Beata är helt förkrossad, att påpeka att ”du verkar upprörd.” Det är just bemötande hos socialtjänsten som gör mest ont i Beata. Att inte bli bemött och sedd som en människa är värre än att gång på gång bli nekad hjälp. Kyrkan är den enda plats där hon blir bemött med värme och medkänsla. Den enda plats där hon kan tala med någon som behandlar henne som en jämlike. Det finns tillfällen när Beata önskar att hon vore någon av uteliggarna på gatan. De är i alla fall en del i en gemenskap. De betraktar varandra som jämlikar – något som Beata saknar något oerhört.

jul16
Den här texten ingår i Sofies julkalenderbloggstafett, gårdagens inlägg hittar du hos Lyrans noblesser morgondagens kommer hos Bokskåpet.

 

 

 

Julkalenderbloggstafett 2016

 

1-24

Hej!

Nu lackar det mot jul och det är ju alltid kul (säger jag som då alltid måste rimma). Det är inte ofta jag hinner uppdatera den här bokbloggen, men när det är jul då vill jag vara med.

Varje dag fram till jul skriver en bokbloggare om en viktig bok. Följ med på resan fram till den 24:e!
1 december Sofies bokblogg

2. Sagan om sagorna

3. Elin,Bokslukaren

4. C.R.M. Nilsson 

5. Hanneles bibliotek 

6. Agnes bokblogg 

7. Emeli, Boozen Books

8. Breakfast book club 

9. Sincerely Johanna

10. Camilla, Vad vi läser

11. Rebecca, Bokintresse

12. Emmelie, Bokmumriken

13. Anna, Stories from the City

14. Hanna, Den läsande kaninen

15. Lysans noblesser

16. Lisa, Pantalaimone

17. Lakritsboken, Bokskåpet

18. Elvira, TheWorld I Live In

19. Gabriella

20. Sizzens blogg

21. Sofie Schander

22. Liza, I regnet

23. Boktanken