Drama för unga – Den oändliga historien

Skärmavbild 2016-07-26 kl. 10.43.45

Jag har lyssnat på Sveriges radios version av Den oändliga historien av Michael Ende. Det är åtta avsnitt á 15 minuter och passar verkligen ypperligt att lyssna på så här i semestertider, oavsett om du är gammal eller ung.

Själv blir jag så nostalgisk att jag blir gråtfärdig ibland, filmen Den oändliga historien var en av mina allra största favoriter när jag var liten. Min morbror hade filmen hemma, påVHS, och jag cyklade till dem och lånade den säkerligen varannan vecka. Sedan tittade jag och min granne Daniel på den, och inte sällan var min lillebror David med också. Daniel ville alltid vara Atreyu och jag ville alltid vara barnkejsarinnan, för givetvis ville man vara någon i den där berättelsen. I efterhand tänker jag att vi nog alla egentligen var Bastian, det är ju han som får vara med om allt och får veta allt. Bastian vill jag vara och jag har nog, trots åldern, aldrig slutat leta efter min alldeles egna Oändliga historia (och jag tittar fortfarande i garderoberna och önskar att en av dem ska sakna en vägg och istället dölja en granskog …) där Oryn skulle ta mig med till en annan värld, in i Fantasien. 

Här kan ni lyssna på Den oändliga historien:
Drama för unga

Annonser

Prio ett

Skärmavbild 2016-06-10 kl. 22.28.50

På bokrelease av Prio ett på NP33 i Norrköping. 

För en månad sedan ungefär var jag och Jossan på Emelie Schepps boksläpp av Prio ett, så jag hade fått lite info om vad handlingen skulle byggas upp kring i tredje boken, nämligen ambulanssjukvården med långa arbetsskift och hur det kan inverka på arbetsförmågan. Intressant upplägg som passade ypperligt in i handlingen i en deckare.

IMG_2768

Och här har jag precis sagt nåt knas, i vanlig ordning ;)

Jag och sambon har tillsammans lyssnat på ljudboken, som läses upp av vår favorit Katarina Ewerlöf, och många är de gånger då vi pausat och försökt klura ut vem mördaren är. Teorierna har stärkts, och jag kände mig självsäker på att jag klurat ut det hela redan tidigt i boken men tji fick jag.

Sambon var den som sedan löste det hela, typ en sekund innan mig… *mutter*

Hur som helst, av Emelie Schepps tre böcker i serien om Jana Berzelius är Prio ett den bästa, det händer konstant saker som gör att man har svårt att sluta lyssna. Vid den sista lyssningen nattade vi vår dotter och låg sedan och njöt av rysligheterna i hela tre timmar innan vi fick ta del av den spännande upplösningen … Eller, Jana och hennes (hatobjekt) Danilo lär vi ju få höra mer om och det ser jag fram emot.

Förresten, är det någon mer än jag och min sambo som tror att det kan spraka till mellan Jana och Danilo? Jag menar att gränsen mellan kärlek och hat är väl tunn, väldigt tunn – eller?

Boken som kräver din uppmärksamhet

Snart är den härliga semestern slut och allt det som jag hade tänkt att jag skulle göra, som: städa ur byrån, rensa på vinden, läsa tonvis med böcker, träna löpning och blogga en hel massa har inte blivit av. Däremot har jag hunnit med några böcker och de flesta av dem har jag inte läst utan lyssnat på.

IMG_7805Sommarens längsta lyssning gjorde Den trettonde historien sig skyldig till. Det är en spännande berättelse om Margaret som en dag får ett brev där en världsberömd författare, Vida Vinter, ber henne att skriva hennes biografi som hon hittills inte berättat för någon. Vid varje intervju har hon hittat på en ny historia och således skapat ett mysterium kring sin egen person. Margaret får under skrivandets gång lära sig är att livet ibland är många gånger bättre än fiktionen och i och med Vida Vinters berättelse om sitt liv lyckas Margaret närma sig några av de besynnerligheter som gäckat henne i hennes egen familj.

Ibland när jag lyssnar på ljudböcker fladdrar jag iväg i tanken. Det hände även när jag lyssnade på Den trettonde historien. Men den här berättelsen nöjer sig inte med en person som bara lyssnar sådär på måfå. Lyssnaren måste vara med, för annars kollrar han eller hon bort sig som i en labyrint. Därför krävdes det att jag vid flertalet tillfällen fick lyssna om för att inte missa viktiga ledtrådar och liksom Margaret fundera över vad det är Vida berättat om som inte riktigt stämmer. Vad är det vi missat att se?

Mycket bra bok som för tankarna till Maria Gripes Skuggserie men även ibland till Virginia Andrews oförutsedda handlingsdrag. (Vilket med tiden, ju mer Andrews man läser, inte visar sig så oförutsett – utan mer regel). ;)

För övrigt så uppskattas uppläsaren Anna Maria Käll. Hon levandegör berättelsen på ett ypperligt vis.

”En bok att älska!”

Så fruktansvärt bra! Det här måste vara den bästa boken jag läser i år?

I 18 timmar och 47 minuter har jag lyssnat på Niceville. Det kan tyckas vara lång tid, men kändes inte som det när jag lyssnade mig yr under några dagar nu i juli. Underbara karaktärer som får mig att skratta, gråta och att muttra instämmande. Förfasas gör jag också av den människosyn som målas upp i 60-talets Mississippi. (Även om jag inte borde bli förvånad, jag visste ju detta).

IMG_7704Igår när fantastiska Anna Maria Käll satte punkt, kände jag mig tom och började genast leta efter fler böcker av Kathryn Stockett. Det finns inga. Först fick jag för mig att The Help var en annan bok då jag inte riktigt fattade poängen med att översätta The Help till Niceville, då båda låter lika mycket engelska för mig. Hur som, det finns ingen mer bok att läsa av henne och det är mycket tråkigt. Kanske det vara så att det här var boken hon gått och burit på så länge att den när den sedan kom ut, blev en ”one hit wonder”? Jag hoppas inte det, jag vill läsa mer, det är så underbart, hemskt bra.

Jag är så nöjd med att jag valde Niceville som ljudbok. Jag läste i några av Storytels användarkommentarer kring boken och det är en del som stör sig på uppläsningen, att man hör när uppläsaren sväljer. Jag tänker knappt på detta och när jag väl har råkat tänka på det, så gör det inte mig det minsta. Hur som så tänker jag nu lyssna vidare på nästa bok och där är det Anna Maria Käll som är uppläsare igen. Antar att hon kommer få vara den som ger röst åt min semester 2013.

Eftersom jag inte vill släppa historien riktigt än, så har jag beställt filmen (för givetvis finns det en sådan). Jag antar att den kommer anlända på tisdag och då ska jag sitta som klistrad vid min TV och bara njuta av Skeeter, Aibileen och Minny igen. Men, som vanligt tror jag inte att någon film kan slå den film jag såg i mitt huvud när Maria läste.

Har du inte läst/lyssnat på denna bok, se då till att göra det. Nu! Bums! På momangen!
Rapport av sedd film kommer och jag avslutar med två favoritavsnitt ur boken som kanske kan få dig att bli lite mer intresserad, om du inte lyckats bli nyfiken på boken än:

Jag vill inte att nån ska förstå hur mycket jag behöver dom där miss Skeeter-historierna. Nu när jag inte kan gå på Shirley Boons möten längre är det nästan det enda jag har kvar. Och  jag säger inte att miss Skeeter-träffarna är roliga. Varenda gång vi ses så klagar jag. Jag stönar. Jag blir arg och får raserianfall. Men grejen är den att jag gillar att berätta mina historier. Det känns som om jag gör något åt situationen. När jag går därifrån har betongklumpen i mitt bröst lossnat och smält ihop så att jag kan andas i några dar. (235)

I hotellobbyn verkar luften plötsligt stå still. Äkta män i färd med att dricka sin whisky hejdar sig mitt i en klunk när de får syn på den här skära uppenbarelsen i dörren. Det tar någon sekund innan bilden går in. De stirrar men ser inte, inte än. Men allteftersom bilden blir verklighet – äkta hud, äkta urringning, kanske inte riktigt så äkta blont hår – lyser ansiktena upp. De verkar alla tänka samma sak: äntligen … Men när de sedan känner sina likaledes stirrande frus naglar gräva sig in i armen på dem börjar de bistert rynka pannan. Ögonen antyder ånger när de avfärdar sina äktenskap (hon låter mig aldrig göra något roligt), erinrar sig ungdomstiden (varför åkte jag aldrig till Kalifornien den sommaren?) eller minns sin första kärlek (Roxanne …) Allt detta händer under loppet av ungefär fem sekunder och sedan är det över och de står bara där och stirrar. (342)

”En bok att älska!” har Aftonbladet skrivit om Niceville. Jag följer uppmaningen, utan förbehåll.