Bränt land av Cecilia Åhman

IMG_5342

Boken Bränt land är Cecilia Åhmans debutroman och handlar om Atiline som är en föräldralös, ung kvinna med magiska förmågor. Problemet är att hon inte är medveten om att hon har dessa förmågor samt att magi, i hennes värld, är belagt med dödsstraff. Dock finns det en slavägare som känner till detta och han vill därför få fatt i henne för att göra henne till sin och genom hennes magi utöka sin makt. Det är ungefär där, när slavhandlaren köpslår om henne, som boken börjar. Atiline förstår att något är i görningen och lyckas fly, men hela tiden är slavägaren henne i hasorna.

Alla skräckhistorier hon hört kom till liv inom henne och visade upp sina huggtänder. Om de berättades i hemmet med trygga väggar runtomkring tycktes de löjliga, men här ute, där hon var ensam och jagad, blev de till något annat. Hon föreställde sig slingrande larver under stenarna, troll som lurade bakom buskar och träd och demoner som stod utspridda i mörkret likt statyer, med blodiga tungor över vassa tänder. Varje litet ljud från skogen hon kunde höra över den ansträngda andhämtningen fick henne att känna sig allt mer instängd, trots att hon var omgiven av öppna landskap. Hon hade gjort sitt val. Det fanns inte längre någon möjlighet att vända tillbaka.

FullSizeRender (3)I bokens början tyckte jag att det var alltför många beskrivningar och det fanns ett visst motstånd i läsningen, men efter något kapitel hade jag vant mig och istället insåg jag hur väl Åhman har lyckats måla upp världen och karaktärernas upplevelser. Boken växer ju längre in i den jag tar mig (så som det kanske brukar vara med böcker) men handlingen överraskar och hela tiden dyker det upp nya spännande platser och varelser som driver Atiline och berättelsen framåt.

Språket är också lite gammalmodigt här och där, små ord som gör stor skillnad och passar IMG_5339ypperligt för att gestalta denna värld som inte är som vår. Det är en värld där man tar sig fram med hjälp av hästar eller på skepp med segel. De fattiga vandrar såklart, likt Atiline, tills deras kläder och skodon hänger i trasor. Jag får en medeltida känsla, när jag läser Bränt land. Men kvinnorna på medeltiden hade inte så mycket makt, men det har kvinnorna här. I alla fall har de samma möjlighet som männen att inneha stor makt och de missbrukar den för sina egna syften, så som tyranner gjort i alla tider.

Bränt land är första boken i en svit om tre kallade Arvet efter mörkertiden.

Nedan ett utdrag som är, lite redigerat för att inte avslöja för mycket, en utmaning för den klaustrofobiska läsaren ;)

Mörkret trängde in från alla håll, ringlade sig runt Atilines kropp och tycktes hålla fast henne där och aldrig låta henne se dagsljuset igen. […] Hon trevade framför sig, kände fuktig jord och grus mot händerna och började krypa. Tunikan gled upp och det sträva och riviga underlaget fick huden att fläkas upp på armbågar, ben och handflator. Det sved och bultade i huden. Den instängda luften var kvävande med sin jordiga doft och den gjorde henne panikslagen – hon försökte tvinga sig själv att ta jämna och lugna andetag. Det var tyst där nere och hon hörde de egna hjärtslagen. Hon tänkte på slavägaren och hur hopplöst allt var. Det gick inte att föreställa sig att det fanns en värld någonstans utanför, där människor levde vanliga liv. Hon var ständigt fast i en mörk gång utan slut, för det verkade inte finnas något slut – inget mål på den ständiga flykten.
Tunneln blev trång och väggarna slöt sig runt henne, kramade kroppen och försökte hindra hennes framfart. Hon lade sig ner på magen och ålade sig framåt. Marken var kall, men kravlandet fick henne att svettas. Vid ett tillfälle trodde hon att hon hade fastnat och skrek vilt medan hon sprattlade med kroppen och sköt på med fötterna. Det enda hon kunde tänka på var att hon skulle dö där utan att ens ha fått veta sina föräldrars namn.

Den andra boken är i skrivandes stund på gång, jag längtar. (I hemlighet drömmer jag om att få se Bränt land som film någon gång i framtiden, det skulle vara något!)

Cecilia Åhmans hemsida: Bränt land
Läs ett utdrag ut bränt land på smakprov.se

 

Ge mig mer, ge mig mer, ge mig mer!

 

IMG_3956Satans vad bra det här är! Jag har alltid tyckt om Mons Kallentofts böcker om Malin Fors, men med Herkulesserien som skrivs tillsammans med Markus Lutteman så växlas tempot upp på alla plan – typ samtidigt! Jag lockas av myterna som ligger till grund för handlingen i en modern värld. Namnen på karaktärerna är ovanliga och spännande och finns det egentligen någon karaktär som man vet var man har någonstans? Nej, de är fängslande, listiga och föränderliga. Inte minst huvudkaraktären själv, Zack, som inte bara jagar bovar, utan även är på jakt efter sig själv. Vem är han egentligen?

Alla tre böckerna: Zack, Leon och Bambi är riktigt rysliga, många gånger osmakliga bladvändare. Jakten på de monster som presenteras i varje bok håller läsaren, och inte minst utredningsgruppen, på tårna till sista sidan. Jag älskar det! Jag vet liksom aldrig riktigt vad som ska hända!

Precis som i böckerna om Malin Fors får läsaren följa och, allt djupare, lära känna Zack, hans kollegor och andra karaktärer som efter hand dyker upp i handlingen. Ramberättelsen om Zack lockar ibland mer än det brott som ska lösas och jag vill veta mer helst nu på direkten, men jag hålls på halster, precis som Zack. (Psst, ibland får jag som läsare till och med veta lite mer än vad han vet …)

Tur för mig att jag inte hade läst Herkulesserien tills nu, då fick jag njuta av tre böcker på rad! När kommer den fjärde? Det här är nog den bästa deckarserie jag läst, på några år, skulle jag våga påstå. Läs!

 

IMG_3937Tack Bookmark förlag för recensionsexemplaret av Bambi.

Tiggaren

Skärmavbild 2016-07-08 kl. 23.04.46

Jag har läst Tiggaren av Sofie Sarenbrant. Det är några år sedan jag läste henne senast, då jag tidigare läst Vecka 36 och I stället för dig. Jag är alltså ny läsare av böckerna om Emma Sköld och kanske hade boken fångat mig mer om jag läst de andra böckerna i serien innan jag tog min an Tiggaren.

Brottet som huvudsakligen ska lösas i boken är vidrigt och känns inte helt otroligt tyvärr i det samhällsklimat vi lever i. Så även om själva problematiken är skrämmande och borde locka läsaren så lyckas inte handlingen fånga mig riktigt, det tog ca: 200 sidor innan jag fastnade något sånär. Kanske kan det bero på att det här är femte boken i serien om Emma Sköld och att jag, som jag redan nämnt, inte läst de föregående. Sarenbrant lyckas i början få in nya läsare i handlingen ändå, genom att olika karaktärer håller någon typ av monolog för att sammanfatta tidigare händelser. Det är bra för att förstå varför karaktärerna beter som de gör, i den här boken, men tyvärr blir det ganska platt och ointressant och jag kände aldrig att jag sympatiserade med någon av karaktärerna, så där som jag brukar jag annars.

Tiggaren är, trots detta, en bladvändare på så sätt att det är lätt att ta sig framåt i boken snabbt då kapitlen är väldigt korta, två till tre sidor bara. Det medför också att boken består av väldigt många kapitel. Handlingen och språket är enkelt och rakt på och passar kanske bra för mindre läsvana läsare som kanske har svårt att ha koll på en handling med massa olika karaktärer och tät intrig.

Summa summarum – jag vill gärna ha lite mer att bita i, när jag läser deckare. Jag blev inte överraskad av slutet och tyckte att man redan från början visste var det skulle ta vägen.

Tack Bookmark förlag för recensionsexemplaret av Tiggaren.

Rolig och inspirerande bok för aspirerande barn- och ungdomsförfattare

IMG_8259Jag läser en bok som heter Så skriver du för unga av Ylva Carlsdotter Wallin. Den börjar med en historisk bakgrund till barn- och ungdomslitteraturen och fortsätter sedan att med exempel ur densamma ta sig an hur man kan skriva personbeskrivningar, dialoger, bygga upp historier m.m. m.m. när man vill skriva för just barn och ungdomar.

Jag läser boken från pärm till pärm, men den funkar säkerligen lika bra som en skrivandets uppslagsbok. Här och var dyker skrivövningar upp, vilket var en positiv överraskning. Då jag arbetar som lärare hittar jag en hel del matnyttigt att ta med in i klassrummet, som när vi exempelvis arbetar med flödesskrivning. När vi lär oss om de/dem och dom har Carlsdotter Wallin valt ut en dialog ur Harry Potter och de vises sten för att undersöka skriftspråk och talspråk samt hur de olika varianterna i text kan beskriva karaktärsdrag och inbördes relationer karaktärer emellan. I klassen kan vi titta på detta och tala om hur Hagrids sätt att tala skiljer sig från Ollivanders och vad Hagrids talspråk fyller för funktion i texten. Vi kan också undersöka om/hur dialogen förändras när talstreck används istället för citattecken, som här nedan:

“Rubeus! Rubeus Hagrid! Vad roligt att se dig igen … Ek, sexton tum, ganska böjlig, var det inte så?”
“Jo, de va de, sir” , sade Hagrid.“
Det var en bra stav du hade. Men de bröt den väl mitt itu när du blev relegerad, antar jag?” sade Mr Ollivander, plötsligt sträng.
“Ähum … ja, de gjorde dom”, sade Hagrid och trampade nervöst med fötterna. “Men jag har fortfarande bitarna kvar”, tillade han glatt.
“Men du använder dem väl inte? sade Mr Ollivander skarpt.
“Nej, visst inte, sir”, sade Hagrid hastigt. Harry lade märke till att han tog ett väldigt hårt grepp om sitt skära paraply medan han talade.

(Ur Harry Potter och de vises sten av J.K. Rowling.)

När man läser en bok om hur man ska skriva, så förväntar jag mig att läsningen ska vara lite tung. Att jag inte kommer orka läsa så mycket åt gången. Men i det här fallet har jag fel. Läsningen flyter på och känns lättsam även fast den ger mig så mycket. Blad efter blad vänds i rask takt och det viks in hundöron på var och varannan sida. Till hundöronen tänker jag återvända sedan, när jag är färdigläst och läsa igen, för att tänka och lära och använda skrivövningarna själv. För jag läste någonstans att ska man lära någon att skriva (som vi svensklärare gör) då behöver man ju skriva själv också. Så det tänker jag göra. Om det sedan så småningom blir en bok av det hela, det återstår att se. Är det något jag vet om skrivandets konst, så är det att det inte är lätt. Då skulle det väl inte kallas för en konst, antar jag?

IMG_8260

IMG_8261

IMG_8262

Tack Ordfront, för recensionsexemplaret.

Ibland avstod jag från att äta samtidigt som jag lyssnade till boken

IMG_7684
En bit in i boken blir det riktigt vidrigt. Inte för att det behöver säga så mycket, men mina förväntningar på vad som hända skall gör att det som inte uttrycks i ord blir mycket verkligt. Är jag för duktig på att läsa mellan raderna? ;) Hur som är jag glad över att jag inte äter under vissa delar av den här boken, det hade inte varit en lyckad kombo.

Ritual är skriven av Mo Hayder, jag hade inte läst någonting av henne förut och blev positivt överraskad. Jag gillar att berättelsen ”går som katten kring het gröt”, man är nära men ändå så långt ifrån.

Vi får möta Flea Marley, en polisdykare med en tragedi i bagaget som gör henne inkompetent att vara någon nära ända tills hon möter sin like i den nya kriminalkommisarien Jack Caffery. De sneglar på varandra och liksom hela berättelsen i sig, nosar de kring den heta gröten från första till sista sidan – medan de tar sig an ett makabert fall där en avhuggen hand hittas i Bristols hamn.

En hel del karaktärer tar ton i den här berättelsen, bäst får man lära känna Marley och Caffery och jag är nyfiken på vad det kommer att bli av dem framöver. Och vem är ”den vandrande mannen” som Caffrey hela tiden söker upp? Det känns som att vi kommer få läsa mer om honom också, inte bara för att Caffrey vägrar lämna honom i fred, utan av den enkla anledningen att Ritual är första delen i en serie som kallas just Walking Man. Jag kommer definitivt att läsa mer av Hayder.

Då jag lyssnade mig igenom 90 procent av boken rekommenderar jag givetvis ljudboken som läses upp av Alexander Salzberger. Även om jag inte riktigt gillade hur Caffrey ”lät” och ibland störde mig på att Marley kunde gestaltas som så gnällig vid vissa tillfällen För min del fick hon gärna vara lite mer bestämd på rösten och inte så mjäkig. Men, överlag en mycket bra uppläsning som höll mig kvar ända till det bloddrypande slutet.

Recensionsexemplar från Modernista.

Bra att ha en jourhavande historiker till hands

IMG_7683Jag antar att det inte är meningen att man ska stå och diska så här dags en tisdagskväll. Man ska ligga under sänglampan och läsa en bok, det är vad man ska göra. Kanske vill man uppdatera sig om det som hänt innan man själv hittade ut i den stora världen genom att på måfå eller bestämt sökande i registret läsa om olika tider i det förflutna? I Dick Harrison – Jourhavande historiker kan du läsa om allt mellan himmel och jord från Forntiden till idag. Själv har jag bland annat läst om häxprocesserna, Jerusalem och om Erzébeth Báthory och fått lära mig att lära om kring sådant som jag trott jag kunnat och därmed tagit för dagens sanning.

IMG_7620En rolig historiebok för den nyfikne att ha på sängbordet eller varför inte på toaletten? (Ja, nu blir det säkerligen ramaskri bland vissa, men det är inte så dumt med lite god litteratur på dass, jag lovar). Och, när du läst om något ämne som intresserat dig så mycket att du bara måste få veta mer, hänvisas du ofta vidare till andra verk där du kan läsa och lära mer.

Recensionsexemplar från Norstedts.

När småflickor förvandlas till odjur

Tre flickor träffas av en slump en het sommardag 1986, några timmar senare är en av dem död och de två andra anklagas för mord. Tjugofem år senare lever de två, som i media blev ökända som ”odjuren”, under skyddade identiteter och är strikt förbjudna från att ha någon som helst kontakt med varandra, vilket de är fullt införstådda med. Men ödet vill annorlunda och då flera mord inträffar i staden där en av dem lever och arbetar korsas deras vägar igen. För att skydda sig själva och sina familjer från att trasas sönder av det hemska i det förflutna måste de samarbeta, men det verkar som någon är dem på spåren …

IMG_7185

Onda flickor är en riktig bladvändare. Hade jag fått välja hade jag läst den i ett svep, från början till slut utan paus. Istället fick jag ta tillfället i akt att läsa på tunnelbanan till och från jobbet vilket medförde att jag nästan glömde att kliva av tåget vid ett tillfälle. Det är ett gott betyg, tycker jag, när man är så fast i bokens handling att man totalt glömmer tid och rum och inte störs det minsta i en fullsatt tunnelbanevagn med mobilsnackande och musiklyssnande medpassagerare.

Hade jag kunnat gå och läsa samtidigt, till och från tunnelbanan, hade jag säkerligen gjort det, men då jag befarar att jag då skulle kliva rakt ut i den trafikerade gatan lät jag läsandet hållas på halster till jag placerat mig i trygghet hemma i soffan. Där avnjöts sedan de sista 100 sidorna av berättelsen med stigande puls och ångest inför det kommande slutet. ”Hoppas det blir ett lyckligt slut, för inte kan väl huvudkaraktärerna dö på slutet? Jo, I A Game of Thrones dör de ju hela tiden, så visst kan en författare välja att ta livet av huvudpersonerna … Typiskt. Hoppas de inte dör.” Ungefär så gick tankarna under de sista skälvande sidorna. Hur det gick? Det får du läsa själv.

Vad gör boken bra?

Bokens upplägg: att omväxlande läsa om dåtid och nutid. I vissa kapitel får läsaren i tillbakablickar reda på händelseförloppet under morddagen 1986 och i andra kapitel ta del av det som händer i karaktärernas liv i nuet, tjugofem år senare.

Berättarperspektivet ändras beroende på om det är dåtiden eller nutiden man läser om. I dåtiden är berättarperspektivet i första person presens, vilket gör att man är mitt i handlingen på ett annat sätt. I nutiden är berättarperspektivet i tredje person, vilket ger lite mer distans men samtidigt möjlighet att få veta så mycket mer om flera karaktärer samtidigt. Vad de tänker och vad de gör, vilket innebär att jag som läsare kommer många av karaktärerna nära inpå livet, vilket gör att jag känner både empati och avsmak för de olika personerna.

Då berättelserna handlar om mord, både det gamla som utspelades 1986 och de nya i nutiden, finns det såklart en radda misstänkta karaktärer som man som läsare vill sätta dit. Även om jag trodde mig veta vem som begått brotten, gjorde nya omständigheter i handlingen att jag vacklade i min övertygelse, vilket är bra. Det får inte vara för uppenbart vem som är skyldig, då är det inte lika roligt att läsa. Det är kul att själv få vara detektiv.

Till sist, den eviga frågan om människans natur: Finns det människor som är alltigenom goda eller onda? Är allt antingen svart eller vitt?

Det är vad vi är nu: inte ”de misstänkta”, inte ”barnen som sitter i förvar”. Vi är tjejerna som dödade Chloe. Vi är självaste Satan nu.
Magill kastar en blick över axeln för att kolla om någon av hennes överordnade hör på. Sedan sänker hon rösten.
”Jävligt rätt åt dig, ditt lilla odjur”, väser hon. ”Om jag fick bestämma så skulle vi återinföra dödsstraffet.”

I Onda flickor får vi reda på vad som kan hända i gråzonen. Marwood visar att livet är mer komplext och mer skrämmande än två ytterligheter.

Skriver Alex Marwood (som för övrigt pseudonym för Serena Mackesy) fler kriminalromaner tänker jag definitivt läsa dem.

Recensionexemplar från Modernista.